"När vårdarna har gjort det allra mest akuta på plats är det upp till mig att ta oss till sjukhuset, då är det min pusselbit att hjälpa till med det", säger Tore Schultzberg som har arbetat som ambulanspilot i fem och ett halvt år.
Tore Schultzberg, 37, hittade tidigt olika vägar för att få arbeta med sitt fordonsintresse. Efter ett par år i bärgningsbil och några vändor med grävmaskin var han i Funäsdalen på semester. För ett par hundra kronor skulle sällskapet få testa att flyga helikopter i några minuter – det blev början på nästa kapitel i livet.
– Så fort vi lyfte och steg högre och högre upp i luften kände jag att "det här måste jag få göra fler gånger".
Pilotutbildningen i Göteborg var dyr. Notan landade på omkring en miljon kronor och med instruktörstillägget som Schultzberg valde blev det ytterligare några hundra tusen. Ändå var det inte givet att hitta anställning efteråt. Av klassens 12 piloter är det bara fyra som flyger helikopter i dag.
– Att jag får flyga och dessutom får betalt för det känns magiskt.
Förutom nöjet att styra den stora maskinen spelar han en nyckelroll i ambulanshelikopterns arbete med att rädda liv.
Han arbetar i Stockholmsregionen och flyger tillsammans med två kollegor, en ambulanssjukvårdare och en narkossköterska. De åker på allt från sjukdomsfall till olyckor och våldsbrott. Han och pilotkollegorna snittar på runt 600 uppdrag var om året.
Tore Schultzberg önskar att det fanns ett bättre samarbete mellan den egna och grannregionerna. "Om det till exempel blir en stor krock med flera bilar i Sörmland, då borde de direkt skicka frågan till oss eftersom det är tidskritiskt. Om vi har en helikopter redo kan vi vara där på en halvtimme, men det är väldigt sällan vi får frågan".
Den här morgonen bjuds det på födelsedagstårta i fikarummet. Tore Schultzberg brygger en kanna starkt kaffe innan han ringer till SOS för att stämma av natten som har varit och dagen som väntar. En kollega som har jobbat sedan i går kväll blir förtjust när hon kommer in i rummet och upptäcker tårtan. För några timmar sedan var hon utskickad till en dödsskjutning, i utkanten av länet.
– Ofta är det ganska obehaglig stämning vid den typen av utryckningar. Med mycket folk och många som mer eller mindre försöker ta sig in i helikoptern för att det är så hög stressnivå hos alla.
Ibland kan helikoptern inte ens åka fram till en sådan plats, först måste polisen ge klartecken att det är tillräckligt säkert.
Ändå känner de sig skonade jämfört med kollegorna som rycker ut i bil och som ibland utsätts för stenkastning och möts av blockerade vägar.
"När man bara har lite sjukvårdsutbildning är risken stor att det blir för tufft att jobba på en sån här enhet, men klarar man första året går det ofta bra sen", säger Tore Schultzberg, ambulanspilot från Sparreholm.
I övrigt bjuder arbetet i Stockholmsområdet på vackra flygningar över skärgården och utmanande landningar som man aldrig annars gör som helikopterpilot. Schultzberg ser det som ett privilegium att få flyga den gula maskinen och önskar att resursen skulle anv'ändas ännu mer än i dag.
Sedan en tid tillbaka har man två helikoptrar i tjänst året om, tidigare fanns bara en under vinterhalvåret. Tanken är att Stockholmsenheten ska kunna bistå grannregionerna när det behövs – en möjlighet som sällan nyttjas, kanske av okunskap.
– Jag har varit i Stjärnhov på jobb en gång, det är det enda.
Många knappar att hålla ordning på i helikoptern.
Tidigare i höst fick Schultzberg kvitto på sitt samarbetet med kollegorna. När han var hemma hos föräldrarna i Sparreholm larmade telefonen plötsligt. Det var appen Sms-livräddare, som privatpersoner kan använda om de vill vara behjälpliga i olika nödsituationer.
En kort bilresa senare var han redo att bistå ambulanspersonalen. Hans rutin sken igenom när han erbjöd sig att hjälpa till med olika moment. Snart kom frågan: "Vem är du?"
– När jag sa att jag jobbar på ambulanshelikoptern blev han först väldigt nöjd. Sedan sa jag att "alltså jag är pilot", då såg han lite ställd ut.
I yrkesuppdraget finns inget krav på att vara delaktig i det medicinska arbetet, men Schultzberg ser det som självklart att bidra även med det.
– Om vi åker ut till en ö så är det bara vi tre, då hjälper man ju till och gör HLR och så.
Till skillnad från andra piloter får ambulanshelikoptern landa i stort sett var som helst: "I korsningar, på vägar och centralt i städer... på jättekonstiga ställen. Det är unikt, att man kan landa var man vill om man bedömer det säkert".
Den sammansvetsade gruppen i fikarummet skämtar med varandra över morgonkaffet och beskriver varandra som "en andra familj". Kanske är det en förutsättning när arbetet inte bara handlar om att rädda liv utan också om att möta döden.
– Vi åker på de värsta sakerna i hela Sverige, det händer så mycket och så grova saker här.
– När man bara har lite sjukvårdsutbildning är risken stor att det blir för tufft att jobba på en sån här enhet, men klarar man första året går det ofta bra sen.
Även om Schultzberg känner sig trygg i rollen har han haft tillfällen då arbetet har gett rent fysiska reaktioner, då han har känt sig skakig i kroppen eller svimfärdig.
– Men om det händer får man titta bort. Då får man gå undan och bara fokusera på flygningen, då kan jag inte hjälpa till. Jag måste ju kunna flyga oss till sjukhuset, det är min pusselbit i det hela.