– Där är min pappa, säger Monica Svensson och reser sig från stolen.
Hon kliver fram till vikskärmarna på Stavsjö bruksmuseum och pekar på en svartvit bild.
På fotografiet ser man en man som skjuter en stor gruvvagn framför sig. Mannen är Monicas pappa och bilden är tagen under den tid då han jobbade på Stafsjö bruk.
I dag, många år senare, jobbar Monica som guide på museet och bilden är en del av en pågående utställning.
Hon själv föddes 1944 i Stavsjö, under kriget. Uppväxten var fin, särskilt stunderna med den kreativa och barnkära gammelmostern. Men hon kände sig också lite ensam.
– Det fanns inte så många barn i området men jag hade Kalle, min enda kompis.
Kalle och Monica hoppade i lövhögar, trots mammans varningar om att sådana vanskliga upptåg kunde leda till barnförlamning. På vintrarna fick en vaxduk fungera som stjärtlapp och hon skulle alltid klättra högst upp i trädet.
– Särskilt modig var jag dock inte, bara nyfiken. För när jag väl kom upp till toppen vågade jag nästan inte klättra ner igen.
Men prova skulle hon. Som med det trånga röret under nunnebanan, en järnväg som byggdes efter att nunnefjärilen skadat skogen och virket skulle fraktas bort. Det måste hon givetvis ta sig genom. Se om det gick.
– Trångt och smutsigt var det, men jag kom igenom, minns hon.
Intervjun avbryts när några museibesökare kliver in i lokalen och Monica tar emot. Vant ställer hon sig centralt i rummet bland kanoner och ritningar. Hon berättar om allt ifrån rövare och banditer som huserade i skogarna runt Stavsjö när bruket byggdes 1666, till att Stafsjö Bruk under en tid på sena 1700-talet dominerande tillverkningen av kanoner i Sverige. Berättelsen flyter på och Monica verkar inte alls störas av två ivriga hundar som fått följa med in.
Hennes liv har dock inte alltid varit enkelt. Under en period blev det för mycket på jobbet. Lantmäterikontoret i Norrköping, där Monica jobbade, bommades igen samtidigt som datorerna gjorde sitt intåg. Det krävdes energi för att sätta sig in i det. Dessutom skulle hon utöver kartproduktion även utbilda sig inom det fastighetsrättsliga området. Till slut sa kroppen ifrån.
– Jag hade ångestattacker, men efter ett par år blev jag hjälpt av en andningspedagog.
I dag mår hon bra och att studera historia är ett av många glädjeämnen.
– Det är så spännande med den lokala historian. Jag känner mig som en detektiv när jag letar efter information.
Dessutom tycker hon mycket om att besöka det språkcafé som ordnas i Stavsjö för asylsökande flyktingar varje lördag.
– Det är mycket intressant att lyssna på alla trevliga människor som berättar sina livsöden.
Monica lyssnar till hemska historier om kriget i Syrien, döda släktingar och flykten till Sverige. Men det är inte bara mörker.
– Jag försöker hjälpa till med svenskan och det blir mycket skratt och missförstånd.