Tommy Jonsson och Lajla Menon vid dotterns gravsten på Stigtomta kyrkogård. "Hit brukar vi gå och fika på Mios födelsedag, säger Lajla Menon.
Det säger pappa Tommy Jonsson.
Vi står framför gravstenen på Stigtomta kyrkogård. Gravstenen är dekorerad med en katt på rygg.
– Hit brukar vi gå och fika på Mios födelsedag, säger mamma Lajla Menon.
"Jag tänker inte längre på Mio som en sorg utan saker vi gjorde", säger Tommy Jonsson som tillsammans med Lajla Menon besöker dotterns grav.
Tommy Jonsson och Lajla Menon brukar besöka Mios grav någon gång i månaden.
"Jag påminns inte om det här längre, det rör inte om någonting", säger Tommy Jonsson.
Pappa Tommy säger att han sörjt färdigt, han har istället ljusa bilder. Mamma Lajla har också ljusa minnen men saknar henne djupt. Storasyster Linn Berglund har såklart tankar om saknad av sin syster, men hon ältar inte det som de var med om. Hon värnar om livet för hon känner att det väldigt lätt kan tas ifrån en.
– En syster är ju som en vän men på ett annat sätt, en annan relation som är mer kravlös. Den relationen kan jag sakna att inte ha, säger hon.
Vi bilar hem till Jonsson-Menons hemsnickrade hus med utsikt mot sjön Långhalsen. Det pratas om döden. På en vägg finns bilder av Mio, som barn. Hon skulle ha varit 34 år idag.
Hade hon haft familj och barn? Vad hade hon jobbat med?
Storasyster Linn Berglund och pappa Tommy Jonsson äter middag hemma i huset vid Stigtomta.
– Nu när man fått barn och familj hade man ju velat att Mio skulle få träffa dem. Kanske hade hon haft barn och hade det funnits kusiner? säger Linn.
Frågor som aldrig får svar. Hur går man vidare efter traumat när tre av fyra familjemedlemmar överlever, men inte yngsta dottern?
– Det måste gå. Vi hade övriga familjen, Tommys två pojkar och Linn, och jag kände att jag måste hålla ihop familjen, säger Lajla Menon.
Storasyster Linn sörjde och skaffade en utbildning och familj. Pappa Tommy sörjde och grävde ner sig i arbete, sniderier. Mamma Lajla gav sitt för familjen.
Först på senare tid har Lajla tagit sig till att sörja och bearbeta.
Minnen gör sig påminda. Som avslutningen av Mios begravning i Sjömanskyrkan i Oxelösund.
I juni 2005 var det en minnesstund för Mio i Oktaven i Oxelösund.
Begravningen var annorlunda och fylld av kärlek. Mios kista med hennes kvarlevor stod på scenen och de närstående skulle sova med kistan. Mio skulle inte behöva vara ensam, var familjens tanke.
Tompa Bäckström spelade Kents Sverige, Sverige. Tårar rann på kinder.
– Ja men vad sa jag i slutet? Sa jag inte hejdå bara, undrar Tommy Jonsson.
Khao Lak va ett utav de värst drabbade områdena i Thailand efter jordbävningen och flodvågorna som drabbade Syd- och Sydostasien. Totalt omkom, eller saknades 8 200 i Thailand.
Den svenska minnesceremonin i Khao Lak, Thailand på ettårsdagen efter Tsunamikatastrofen i Sydostasien, då vågen slog in mot Fritidsresors hotell Blue Village i Khao Lak klockan 10:31 den 26 december. Många hade samlats för att ha en egen ceremoni för sina anhöriga.
Det var den klockan 7.59 26 december 2004 lokal tid som det inträffade en jordbävning 30 km under jordytan i Indiska oceanen. Över det öppna havet kan en tsunami färdas med en hastighet som ett jetplan men med en våghöjd mindre än en meter. Närmare kusterna bromsas tsunamin upp och tornar upp sig till en brytande, 20-30 meter hög våg, som med fruktansvärd kraft träffar kusten.
Katastrofen tog runt 230 000 människoliv och 1,7 miljoner människor blev hemlösa. De länder som drabbades hårdast var Indonesien, 165 000 döda och saknade; Sri Lanka, cirka 35 000 döda och saknade och Indien, 16 000 döda.
Cirka 20 000 svenskar befann sig längs den thailändska kusten när tsunamin slog till. Sverige var ett av de länder utanför det geografiska området som drabbades hårdast, då 543 svenskar miste sina liv.
Tommy Jonsson, Lajla Menon och dottern Mio Jonsson precis hemkomna från sin årslånga båtresa runt världen som de gjorde under 2001.
Fem månader efter katastrofen träffade tidningen familjen.
Mamma Lajla:
"Strömmen går. Jag och Tommy har varit och ätit frukost och sitter på våra hotellsängar. Linn är i badrummet och kammar håret. Mio ligger i sin säng och läser.
När ljuset slocknar går Linn ut från badrummet och ställer sig i hallen. Så börjar oljudet. Tillsammans med Linn står vi nu på en linje framför ytterdörren. Mio ligger kvar i sin säng. När vågen kommer slungas vi alla tre mot ytterdörren och den bryts sönder.
Jag driver iväg längre bort än Linn och Tommy. Till slut lyckas jag ta mig upp på ett hustak. Jag står bara och skriker. Det är inte sant, det är inte sant. Jag förstår inte. Det måste vara en mardröm. Jag måste vakna nu. Var är min familj?"
Lajla Menon har också ljusa minnen men saknar henne djupt.
Linn, storasyster:
"Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för smärtan. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag kastas omkring, jag är under vattnet, jag är över vattenytan. Jag blir nästan förbannad. Men dö nu då, tänker jag. Till slut får jag tag i något som flyter. Jag driver iväg med strömmen."
Pappa Tommy:
"På kvällen sitter vi i en bungalow när Linn ser en mörkhårig kvinna gå förbi. Där är mamma, skriker hon.
Glädjen är helt enorm. Tre av oss är i livet. Vi pratar om Mio och redan nu inser vi att hon aldrig kan ha överlevt. Hennes säng stod vid en vägg. Hon dog nog redan i hotellrummet."
Pappa Tommy säger att han sörjt färdigt, han har istället ljusa bilder av sin dotter.
Mamma Lajla:
"Vårt hotell var totalt utplånat. Inte ens grunden stod emot flodvågen. Jag förstår vilka krafter det var som vi drabbades av."
Saknaden efter Mio var bottenlös. Den slukade all energi. Familjen berättade då också om sorgen över en förlorad dotter och syster.
"Den här teckningen av Mio har ett av våra barnbarn gjort", säger Lajla Menon.
Linn:
"Jag saknar henne. Jag vill ha min syster att bråka med."
Tommy:
"Alla sörmlänningar som försvann i vågen är bekräftat döda, alla utom Mio. Jag vet att hon är död. Men jag vill ha ett definitivt besked.
Jag tror att det skulle bli lättare att gå vidare då."
Lajla:
"Saknaden gör mig kraftlös. Jag har ingen energi. Eftersom jag jobbar som terapeut har jag varit sjukskriven hela tiden. Jag kan inte ge mina patienter något tillbaka just nu. Människor brukar säga att det är dags att hitta tillbaka till vardagen. Men det går ju inte. I vår vardag har det alltid funnits två flickor."
"Årsdagen eller 20-årsdagen spelar ingen roll. Det har aldrig betytt någonting, det är inte smärtsamt alls", säger Lajla Menon.
Tommy Jonsson och Lajla Menon på altanen vid det egenuppförda huset intill sjön Långhalsen.
Det dröjde nästan sex månader innan Mio blev identifierad och hon var den sista som hittades av totalt nio personer som var saknade från Sörmland.
– Polisen kom hit och kunde hitta hennes fingeravtryck och det var så hon identifierades, säger Lajla Menon.
Och så äntligen kunde hennes sargade kropp få komma hem och läggas till vila på kyrkogården i Stigtomta.
Tommy Jonsson har dekorerat gravstenen som nu stått där i 20 år. Katten vilar skönt, tittar upp mot himlen där molnflak drar fram över det blå.
Familjens hund Persson spring runt gravstenen som Tommy Jonsson har dekorerat med en katt som ligger på rygg.
Mio ligger begravd på kyrkogården i Stigtomta.