Så nog måste även årets kammar-musikdagar bokföras som en framgång. De två första konserterna med stråkkvartett och fiolsonater lockade dock inte så stor publik medan de två sista blev utsålda och mer därtill. Och då blev det vissa problem med värmen och att luften tog slut och att känsliga instrument kunde bli ostämda om det vädrades för mycket.
Nå, jag tror att sådant som detta snart är glömt.
Däremot vet jag riktigt bestämt vad som kommer att stanna längst i mitt minne.
Det måste bli hur Dan Laurin och Anna Paradiso vann över värme och småirritation i lokalen med sitt estradörskap och sin charm plus naturligtvis sitt fenomenala spel var för sig och tillsammans.
De hade valt att sätta fokus på Johan Helmich Roman och hur han med sina flöjtsonater utgivna 1727 skrev musik i en för dåtiden ultramodern stil. Han hade ju då hunnit komma hem och rustat upp musiken i Stockholm efter sina sex studieår utomlands, bland annat i Händels operaorkester i London.
Med sig hade han erfarenheter plus noter och musikböcker, och skulle snart på 1730-talet få åka ut i Europa igen, då som en firad mästare och träffa framförallt italienska tonsättare, speciellt i Neapel.
Redan före konserten hade en inkallad musikforskare berättat om allt detta, tyvärr alltför akademiskt och långt.
Men när Dan Laurin kommenterade musiken tände det till, och han vet i detalj vad som skiljer stilar och spelsätt åt.
Ur Corellis berömda opus 5 hade han valt sonatan i F-dur och fick det att låta riktigt lätt med alla intervallsprång och oändliga tonräckor utan andningshål. Originalet är ju för violinister som kan andas hur de vill och bara har en stråke och fyra strängar att hålla reda på. Inte ett enda gaffelgrepp som Dan Laurin! Och Anna Paradiso improviserade så följsamt och läckert över bara besiffrad bas.
Och med två satser ur Händels a-mollsonata fick hon verkligen briljera, när det kom rena fyrverkeriet ur cembalon. Händel lär ha skrivit det här för sig själv och för att imponera.
Så här kan man fortsätta, leta fram hur Roman kunde skriva i Pergolesis stil eller härma skotska danser i punkterad tretakt och pompös fransk stil värdig Versailles och hovet. Eller hur Roman i styckena för cembalo solo kunde vara somrigt ljus i A-dur och gles med toner, fritt fantiserande, men också ta nappatag i d-moll som pekar fram mot romantiken.
Och just i den romantiska musikepoken var vi för det mesta på lördagen.
Det riktigt stora publiktrycket var det för att höra hovsångerskan Katarina Dalayman på kvällen. Och det är inte så konstigt, när hon bara i Sverige på senare år sjungit Brünnhilde och Carmen och Elektra. Allt hon gjort utomlands låter ana en ny Birgit Nilsson fast annorlunda.
Men romanser är något annat, det erfor också Birgit Nilsson. Turbo är bra för omkörningar. Volymen behövs på operan där det i orkesterdiket i värsta fall sitter över hundra musiker beväpnade med tonstarka instrument. Ve den som då inte hörs!
I salongen på Stjärnholm hördes allt, tydligt och starkt. Text och föredrag satt på plats. Tonerna fick tala utan vevande med händerna. Och Michael Engström gjorde underverk med flygeln, fick den att viska och skimra och låta mäktig utan slammer.
Ändå gav avdelningarna med Grieg och Stenhammar ingen odelad behållning, trots långa rader av utsökta detaljer. Sättningarna verkade låga åt mezzohållet och klangfärgerna för ensartade, åt det mörka, åt brons och bärnsten. Men mer variation behövs.
Bättre fungerade Gösta Nystroems havssånger med sitt psykologiska raffinemang. Och allra bäst dramatiken hos Ture Rangström och Jean Sibelius.
Ja, frågan är om hon inte lyckades med miraklet att göra något nytt och sällsamt av de tre sista sångerna: Flickan kom ifrån sin älsklings möte; Säf, Säf, susa; Var det en dröm. Andlöst spännande och högdramatiskt!
Eftermiddagen hade vi då ägnat åt Christian Svarfar och Helge Kjekshus, två musiker med enorma meriter som ändå inte riktigt fick till det med Brahms somriga, sångbara sonat i G-dur som han skrev just sommartid på landet i södra Österrike.
Helt annat blev det med Griegs väldiga uttryck i c-mollsonaten och dess växlingar mellan patos och stormande romantiskt svall i pianot och smäktande melodier, som sånger, i fiolen.