J S Bach: Sviterna för cello
Cello: Jakob Koranyi
Ateljé 42, Stjärnhov
Vad är bäst i livet? Att verkligen spänna bågen så den riskerar att brista? Eller att försiktigt segla nära stranden så man aldrig dras med av de starka strömmarna. Alltså att vara visionär och nyskapare? Eller försiktig general med lagom som motto?
De flesta av oss är väl någonstans i mitten
För mänskligheten har även denna fråga varit viktig, och män som Heidenstam och Horatius kan representera ytterligheterna med sina goda råd.
Den som är konstnär hör väl automatiskt till de djärva, eller hur?
Vem minns all dussinmusik från 1913? Men Stravinsky och Schönberg ändrade hela musikhistorien det året.
Konserten i lördags kan också räknas till de djärvaste. Bara lokalen som är ett gammalt missionshus är ju exempel på att det går att skapa ett kammarmusikcentrum i mitten av ingenstans, dit artister står i kö för att spela för en relativt liten summa.
Djärv var också musiken när Bach skrev den runt 1720. Kanske skrev han för ett par duktiga musiker vid hovet i Köthen. Kanske bara för sig själv för att se vad som gick att göra av en solocello
och den gamla formen av stiliserad dansmusik i svit plus ett nyskapande preludium allra först.
Men det svårfattbara är att Jakob Koranyi tänkt ut att just där ska han spela alla sex cellosviterna av Bach. Och på en och samma kväll.
Eller rättare sagt: lokalen är tvärtom självklar. Där i Ateljé 42 verkar han vara som barn i huset, efter att han varit med och spelat där redan från början för fyra år sedan. Där var han i lördags också omsluten av en påtaglig värme, både i luften och från publiken som verkade bära honom med sin vilja att allt skulle lyckas.
För det verkar dumdristigt att försöka spela mer än två timmars musik alldeles ensam utantill på samma kväll. Vad jag vet har inte hans en eller två generationer äldre föregångare gjort det, som Frans Helmersson eller Torleif Thedéen.
Dessutom är Jakob Koranyi ännu så pass ung att han inte har all denna musik bergsäkert på plats. Då tänker jag inte på det tekniska, för det fanns inte ett enda orent dubbelgrepp på hela kvällen. Och den grymt svåra sista sviten var häpnadsväckande, för att nämna två exempel.
Men några gånger verkade han komma av sig ett ögonblick i alla repriser och omtagningen av sekvenser, men det gjorde ingenting efter ett tag, utan skapade bara en värmande samhörighet om en gemensam upplevelse av tid och rum.
Det visade sig också att han ödmjukt fått backa lite från sitt löfte om alla sviterna och utesluta allt ur den femte utom sarabanden.
Men se, det gjorde ingenting heller, tyckte jag i alla fall. Tonerna var redan många och värmen tryckande. Koranyi spelade denna kväll i svart t-skjorta, kanske för att orka, kanske också för att understryka att vi tog del av ”work in progress”.
Och den magiskt avskalade sarabanden ur c-mollsviten fick nu allt ljus på sig som övergång mellan Ess-dur i den fjärde sviten och strålande D-dur i den sista.
Vad vann vi då som var där? Ja, precis som Koranyi tänkt sig att de tre första delarna blev som en helhet med den allvarliga d-mollsviten som den viktigaste i mitten före paus. Sedan fick varje svit sin egen karaktär, bland annat på grund av hur nära tonarten låg cellosträngarnas stämning i C, G, D och A.
Sedan kunde man fästa sig vid hur allvarligt han tolkade allemanderna och hur livfullt han tog couranterna. Och hur långt han var ifrån en slavisk terrassdynamik till förmån för ett mycket mer nyansrikt spel.
Kort sagt: en stor kväll.