Moas läkare försökte med många olika sorters behandlingar, bland annat fick hon använda en så kallad walkerortos som skulle hålla fotleden stilla. Men inget hjälpte.
– Jag trodde inte man kunde bli så här jävla bortprioriterad. Det är hur man har hanterat det hela som gör mig så arg.
Kryckorna står gömda bakom dörren ute i trapphuset. Inne i lägenheten är det nystädat. Finglasen är ordnade prydligt i vitrinskåpet, inifrån vardagsrummet spelar teven musik på låg volym.
Moa Österlund flyttar kroppen rastlöst över stolen. Försöker hela tiden hitta nya ställningar som kan ge foten avlastning.
– Det gör så fruktansvärt ont. Även om det inte syns när jag sitter som jag gör nu. Det är som att något skrapar där inne. Men jag har lärt mig att leva med det.
På köksbordet bredvid henne ligger papprena från alla sjukhusbesöken i en prydlig hög. Högst upp syns brevet som kom förra veckan där det står att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, nu har inlett en utredning av Moas vård på Mälarsjukhuset. Det var efter det hon bestämde sig för att kontakta tidningen.
Nu sitter vi här i hennes kök.
Moa tar en klunk kaffe till. Sedan plockar hon fram mobilen och visar mig en anatomisk översiktsbild på hur skelettet ser ut i en fot. Pekar på språngbenet inne i fotleden.
– Det är den där lilla mitt i hela smeten. Det är det benet som håller på att dö, så att säga.
Benet dör?
– Ja de missade att det var en spricka i det. När jag föll skadades blodkärlen som förser skelettdelarna med blod. Och blir det ingen blodtillförsel så skrumpnar benet ihop till slut.
Moas otur började den 29:e augusti 2020 när hon skulle tvätta hemma hos mamma. På väg upp från källaren snubblar hon plötsligt till i trappan och faller baklänges. Hon landar med hela sin kroppstyngd på höger fot. Där på golvet blir hon sedan liggandes i några minuter medan smärtan dunkar alltmer högljutt i foten.
Senare samma dag sitter hon i väntrummet på Mälarsjukhusets akutmottagning. Hon ser på hur personalen stressar fram i korridorerna. Inte så konstigt, mitt under brinnande coronapandemi, tänker hon. Till slut blir det ändå Moas tur. Det görs en slätröntgen av hennes fot. På bilderna syns inga tecken på skelettskador. Men Moa har så pass ont att foten ändå behöver gipsas. Hon bokas in på ett återbesök tio dagar senare och skickas sedan hem.
Tio dagar senare när Moa avgipsas är hon fortfarande öm. Läkaren antar att smärtan beror på skadat ligament i fotleden.
”Patienten informeras om att hon ska börja belasta foten till smärtgräns. Ingen uppföljning”, står det i journalen.
Här kunde historien varit slut. I stället är det nu den börjar.
Men först återgår Moas liv till det normala under ett halvår. Hon har just blivit tillförordnad butikschef i klädbutiken där hon jobbar. Under arbetet står och går hon nästan hela tiden. Hemma tränar hon löpning och hon bestiger till och med ett berg fast att foten fortsätter att ömma. Så en dag i mars slår smärtan till med full kraft.
– Plötsligt gör det så ont. I början är det som att det kommer och går för att sedan bli kvar. Och så svullnade foten upp.
Moa sjukskrivs men utan en tydlig diagnos. Den diffusa smärtan och svullnaden över ankeln förbryllar läkarna. På Mälarsjukhuset genomförs två ultraljudsundersökningar för att utesluta blodproppar och en ny slätröntgen tas utan något fynd. På vårdcentralen får Moa både antiinflammatoriska kurer och kortisonkurer, men inget tycks hjälpa. Foten gör samtidigt bara ondare och ondare.
Först i juli 2021 får Moa tid till en magnetröntgen i Västerås. Det har då gått nästan ett år sedan fallet i trappan. Svaret kommer i ett brev med posten.
– Där stod det ett ord. Kan vara osteonekros i tidig fas.
Visste du vad det betydde?
– Nej, så jag började googla. Det var ju så läskigt. Även om det enligt utlåtandet var det värsta scenariot och jag tänkte att så här illa kan det väl ändå inte vara?
Osteonekros innebär att benvävnaden dör, i det här fallet skulle det bero på en tidigare oupptäckt skada från fallet.
Vanligtvis uppstår sådana skador vid hårt stötvåld, till exempel vid bilolyckor eller fall från höga höjder. Diagnosen stämmer därför dåligt överens med Moas historia.
Men ovissheten gäckar henne. För om det mot förmodan skulle visa sig vara begynnande benvävnadsdöd borde det väl vara bråttom att göra något?
Utifrån sjukvårdens hantering av Moa finns det däremot inga signaler som tyder på brådska.
Utlåtandet från Västerås är inte helt tydligt och läkaren rekommenderar därför vidare utredningar av Moas fot och att en skiktröntgen tas för att få en tydligare bild över skadan.
Moa och hennes sambo bor högst upp i det gamla funkishuset utan hiss.
Moa får en tid på Mälarsjukhusets ortopedklinik. Oturligt nog försvinner läkarens anteckningar från mötet och besöket måste därför tas om.
Det går ytterligare en knapp månad innan det nya besöket kan äga rum. Moa börjar vid det här laget bli desperat. Hon ställer frågor till läkaren om den misstänkta osteonekrosen och om sambandet mellan hennes smärta i dag och fallet i trappan ett år tidigare.
– Läkaren sa att det var osannolikt att jag skulle ha ont så långt efter fallet. Dessutom uteslöt han osteonekros då det borde göra mycket ondare. I stället fick jag höra att jag var deprimerad.
I Moas journal skriver läkaren:
”Gråter...Frågar patient om hon är deprimerad vilket hon medger att hon varit…detta kan ju medföra att, om hon har en distorsion, att hon har svårare att ta sig ur det smärttillståndet?”
Läkaren ville få det till att det var något psykiskt?
–Ja. Fast det fanns röntgenbevis på att något var förändrat i foten. I stället började han ge mig tips på antidepressiva. Det kändes inte som att någon tog mina problem på allvar.
Till slut bokas Moa ändå in på skiktröntgen och när svaret kommer från den är det med dåliga besked.
”Vi är överens om att vi skriver en remiss till Uppsala universitetssjukhus. Det finns en ojämnhet i språngbenet. Vi vet inte vad det här står för", skriver läkaren i sitt utlåtande.
Ytterligare tid går. I december utförsäkras Moa från sin sjukskrivning då hon fortfarande inte har kunnat påvisa en tydlig diagnos. Hon uppmanas i stället att gå till Arbetsförmedlingen och söka ett nytt jobb som hon kan klara av utifrån sina nya begränsningar.
Besöket hos specialisten i Uppsala äger rum den 20 december 2021. Där konstateras till slut det Moa befarat. Hennes språngben håller på att dö då det läkt ihop fel när skadan aldrig upptäcktes efter fallet i trappan. Skeendet har dessutom gått så långt att det nu inte finns någon behandling att sätta in.
– Det var min julklapp. Att få veta att det var kört.
Moa tittar bort. Hon fångar upp några tårar med pekfingrarna.
– Jag vill ha ett liv. Jag vill kunna ta körkort, jobba, resa, gå i skogen igen. Bara att kunna springa. Att kunna ta ett språng och springa i väg. Att kunna gå i trappor utan att ha ont. Det tar så mycket på psyket att inte kunna röra sig.
Vem var du före allt det här?
– Jag gillade att gå promenader. Mitt jobb som säljare och butikschef var ett aktivt jobb. Jag träffade hela tiden nya människor.
Vad gör du i dag?
– Mest ligger jag i soffan eller sängen. Gör jag saker känner jag direkt av att det gör svinont. Och det är skitjobbigt.
I december fick Moa beskedet att hon inte skulle bli bra i foten. "Det var min julklapp, att allt var kört."
Efter alla turer valde Moa i början av året att klaga på vården.
Vi har sökt Region Sörmland för att ställa frågor om Moas fall men patientsäkerhetsenhetens chef Marie Bennermo hänvisar till sekretess och att sjukvården varken uttalar sig om enskilda patientärenden eller om pågående Ivo-ärenden. Vi har även sökt Moas ansvariga läkare på ortopedkliniken på Mälarsjukhuset utan resultat.
Han skriver dock i ett svar till patientnämnden att han beklagar att Moa upplevt sig så illa behandlad av vården. Att skadan varit ovanlig och svår att upptäcka men att hennes besvär hela tiden tagits på allvar. Han medger att han ställt frågor till henne om ifall hon varit deprimerad men menar att han samtidigt uppmärksammat kopplingen mellan smärtan och det tidigare fallet i trappan och att han noterat hur stora besvär Moa lidit av.
Men Moa är inte nöjd med svaret.
Vad är planen nu då?
– Det är det jag inte vet. Eventuellt kan jag stelopereras när jag blir äldre. Så det ser ut som att jag kommer att behöva leva så här många år framöver.
Varför väljer du att berätta om det här?
– För att ingen annan ska behöva råka ut för något liknande. Nu ser det inte så ljust ut för min del men om det går så ska det inte behöva bli så här för någon annan.