– ... fjorton, femton, sexton ... sjutton. Sjutton stycken.
Johan Dalman samlar ihop korten från de utblommade buketterna, reser sig upp ur soffan och vandrar från rum till rum i den falurödmålade domprostbostaden, vars i historia sträcker sig till 1740-talet. De orangea rosorna på glasbordet i vardagsrummet räknas till det 23:e blomsterbudet han fått ta emot, sedan det blev klart att det är han som kommer att vigas till Strängnäs stifts 58:e biskop i september. Därefter går flyttlasset till biskopsgården, ett stenkast bort.
– Det är så rörande. Så kärleksfulla och omtänksamma människor är, utbrister han.
Johan Dalman, i dag domprost i domkyrkoförsamlingen i Strängnäs, fick 68,3 procent av rösterna i biskopsvalet den 4 mars. Vid tidpunkten för den här intervjun har ett par veckor passerat, men han är fortfarande överväldigad.
– Det är ett starkt förtroende, en riktig dunk i ryggen. Varför så många röstade på mig kan bara 68,3 procent veta i sina hjärtan. Men kanske tyckte de att jag har en bra bukett av erfarenheter? funderar han.
Johan Dalman föddes 1960 i Göteborg. Mormoderns aftonböner gjorde starkt intryck på honom som barn. Och som femåring gick han i en lekskola som drevs av katolska nunnor, där varje dag började med morgonbön.
– Det var något som hände med mig då. Sedan dess har jag varit övertygad. Det är klart att jag också har varit i 20-årsåldern och tyckt att det har funnits annat än min kristna tro. Men jag har aldrig tvivlat, säger Johan Dalman.
Vägen till biskopsstolen började redan i årskurs sju, då Johan Dalman pryade som präst. Han engagerade sig i kyrkans ungdomsgrupper och när det var dags för högre studier föll valet på teologi i Uppsala. 1989 disputerade han på avhandlingen "Guds tilltal i det sköna", utifrån känslofilosofen lord Shaftesburys samlade skrifter från upplysningstidens början.
– Shaftesbury grundfråga var hur man talar om tro när ingen lyssnar, säger Johan Dalman och tar fram tre böcker med synligt antikvärde ur bokhyllan i biblioteket.
På Shaftesburys tid var det krig mellan katoliker och protestanter som utraderade tron som samtalsämne. I vår tid, säger Johan Dalman, kan det vara människors förutfattade meningar som sätter stopp för samtal om tro. Att då göra som Shaftesbury och börja hos människan är ett sympatiskt förhållningssätt, tycker han.
– Genom att utgå från människors vardagsupplevelser går det att återknyta till den kristna tron. Jag brukar exempelvis tala om tacksamhet med den som har fått ta emot ett barn, om den tacksamhet som inte kräver någonting tillbaka. Det finns inget religiöst liv och vanligt liv, bara liv. Det är samma känsla. Genom att lägga pusselbit efter pusselbit av vardagsupplevelserna kanske någon annan också känner så.
Johan Dalman kom till Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö år 2008. Han säger att han älskar sitt jobb som domprost, som kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas. Det han kommer sakna mest är att han inte kommer att få vara med och dela andra människors högtider i livet på samma sätt – dop, vigslar och begravningar hör inte till en biskops arbetsuppgifter.
– Jag kommer inte fira lika många familjehögtids-gudstjänster i kyrkan. Och så kommer jag att vara mindre i Strängnäs, säger han.
Strängnäs, som du kallar "Mälarens Sorrento"...?
– Ja, jag säger ju så, det var något jag såg i en bok, säger Johan Dalman och skrattar.
– Jag tycker så mycket om Strängnäs. Jag tycker om storleken, det finns en fin samhällsanda och en känsla av att vi gör saker tillsammans. På andra ställen kan kommunen mer agera motpart än medspelare. Här sitter vi vid samma bord och pratar med varandra.
Det är ett förhållningssätt Johan Dalman hoppas kunna sprida i andra församlingar inom stiftet, i sitt nya uppdrag som biskop. Det kommer att bli en del resande inom stiftet, som omfattar landskapen Närke och nästan hela Sörmland. Att förbereda och genomföra besök ute i stiftets alla församlingar, så kallad visitation, kommer att ta ungefär en tredjedel av arbetstiden. En viktig uppgift är att stötta alla medarbetare ute i församlingarna.
Johan Dalman jämför biskopens uppdrag med tränarens inom idrottsvärlden.
– Det är flera som har synpunkter på hur laget ska tränas, men det är en som har det yttersta ansvaret. Mitt jobb blir att se till att alla församlingar, stor som liten, kommer till sin rätt.
Biskopsrollen har tusenåriga anor och präglas av traditioner. Ändå finns det ett stort utrymme att sätta sin egen prägel på den, säger Johan Dalman.
– Man behöver inte uppfinna hjulet som biskop, man vet att man kliver i de här skorna och att man ska gå den här vägen. Men det är den som håller i staven och har på sig mössan som ska göra det med sin personlighet. Det är ett personligt ledarskap det handlar om.
Många har hört av sig till Johan Dalman för att gratulera och önska lycka till inför det nya uppdraget. Utöver blombuketterna som pryder rum efter rum i domprostbostaden har han överrösts med hundratals mejl, brev, kort och sms. Hälsningarna kommer från hela livet, som Johan Dalman uttrycker det, allt från barndomskompisar och studiekamrater till tidigare och nuvarande kolleger har hört av sig.
– Det känns så roligt, allting. Dagen efter valet höll de på att beskära äppelträden här, säger han och nickar ut mot trädgården som söker sig bort mot domkyrkan.
– När jag kom ut så hoppade de ner från träden. De rusade fram till mig och kramade om mig. Det är en underbar känsla!