"Välkomna! Varsågoda!". 30-åriga Hadise Khavari öppnar dörren och släpper in oss. Hon har precis kommit hem från sin svenskkurs och är ensam i det stora huset i Svalsta. För bara några dagar sedan bodde hon och 15-åriga dottern Elahe på asylboendet i Tuna motell. Nu rör hon sig försiktigt i huset, plockar fram två galgar och visar var vi kan hänga upp jackorna.
När Migrationsverket meddelade att de inte längre hade behov av asylboendet på Tuna motell visste inte Hadise vad hon skulle göra. Alla skulle flytta, men både Hadise och dottern Elahe, som börjat skolan på Alpha, ville stanna kvar. Men att hitta ett boende i Nyköping är inte lätt – och det är ännu svårare om du är asylsökande och inte talar bra svenska. Räddningen fann de i Helena Nilsson.
Vi sitter i vardagsrummet och pratar när Helena Nilsson och hennes make Håkan kommer hem. "Hej mamma och pappa", hälsar Hadise glatt.
– Jag tycker om Helena och Håkan som om de var min mamma och pappa, säger hon.
Helena hälsar lika glatt tillbaka och sätter sig i en av fåtöljerna och börjar prata. Ibland tar hon om en mening eller två, vänd mot Hadise, och byter ut några ord för att göra det lättare att förstå.
– Vi tycker väldigt mycket om er, säger hon till Hadise som ler glatt.
Hadise kom till Sverige och Tuna motell med dottern Elahe, som kallas Ella, för drygt ett år sedan. De hade flytt från Iran till Afghanistan och tog sig sedan hela vägen till Svalsta.
– Jag är skild. Vi var ensamma och mycket rädda. Sverige var som himlen! Så många sjöar och skog, säger Hadise.
Sedan asylboendet på Tuna motell öppnade har Helena hjälpt till. Varje måndag har hon tagit hand om barnen när föräldrarna haft lektioner i svenska.
När det blev klart att Hadise och Ella inte hade någonstans att ta vägen öppnade Helena och Håkan sin dörr.
– Vi har ju faktiskt ett stort rum i källaren och det är nära till bussen. Dessutom har vi varit jourhem i många år, säger hon och fortsätter.
– Det är jätteviktigt att Elahe är kvar i skolan. Hon är så himla duktig! Tänk att hon bara gått i skolan i några månader och härom dagen skickade hon ett sms till mig och stavade rätt på varje ord!
Att bo tillsammans är fortfarande nytt, och Helena och Hadise prövar sig fram. Alla har egen nyckel och det finns inga måsten att de ska umgås hela tiden. Om de är hemma samtidigt äter de tillsammans, men Ella går i skolan på dagarna och Hadise har lektioner i svenska och hoppas få en praktikplats på förskolan.
– Jag tror på att alla ska kunna göra som de vill. Ni gör som ni vill, och vi gör som vi vill, säger Helena vänd mot Hadise.
– Det är så nytt allting, men det är jätteroligt och man lär sig så himla mycket! Vi får en inblick i andra människors liv och kultur, fortsätter hon.
För Helena och Håkan gör erfarenheten från åren som jourhem att det inte är konstigt att hjälpa. Men Helena tycker också att det är något som borde komma naturligt för svenskar och uppmanar fler att öppna upp sina hem. Att bo i Sverige är att dra vinstlotten, säger hon, och vi måste ge tillbaka.
– Man gör en insats för andra människor och det känns bra, men man måste ha ett engagemang. Har du ett stort hjärta och är flexibel, då tycker jag absolut att du ska göra det här, säger Helena.