I husförhörsprotokollet från åren 1821–1825 har prästen gjort en anteckning längst ut i högermarginalen. Där noteras särskilda omständigheter. Prästens notering löd: Drunknad i ett ölkar dagen före sin avflyttning. Var havande. Det visade sig vara pigan Lisa Pehrsdotter som tagit livet av sig. Hon hade kommit till Svärta värdshus året innan, 1821, för att arbeta. Hon står noterad för ett husförhör där den 16/11. Det står inget datum för när drunkningen skedde, men Lisa hade tagit nattvarden den 29/9 1822. Den 4/10 skulle hon fylla 26 år. Hon hade tydligen sagt upp sig och skulle flytta till Sättersta.
Varför dränka sig i ett ölkar när Svärtaån flyter stilla förbi? Man kan tänka sig en anledning av flera, nämligen hämnd. Ägaren till ölet var kanske den som gjort henne med barn och ville sedan inte kännas vid henne? En ogift mor blev oftast utstött ur den sociala samvaron och miste omgående sin anställning. Hon var inte välkommen i sitt föräldrahem heller, då föräldrarna blev utskämda och utstötta även de av byinvånarna, om dottern flyttade hem med barnet. Hon blev sedd som pestsmittad genom att i folktron kunna orsaka skävlan hos sin omgivning. Skävlan var liktydigt med engelska sjukan. Det bästa för mor och barn var ofta att hysa in sig hos någon gammal människa i byn, som hon, genom att hjälpa denna, kunde få stanna hos. Barnet, som var lindat och så gott som aldrig fick någon sol och frisk luft genom att gömmas inomhus, fick då ofta engelska sjukan. Därvid uppstod hos allmänheten en rädsla för att om den ogifta modern bara så mycket som såg på ett annat barn kunde detta orsaka skävlan hos detta.
För att gardera sig mot att komma i närheten av denna ogifta mor skulle hon bära en röd huva så folk såg henne på långt håll. De kunde då vända hem igen eller ta en annan väg. När det gällde en hästskjuts till exempel så kunde bonden skicka drängen i förväg och liksom eliminera smittrisken. Äldre män bet inte skävlan på, sades det. Det kunde i stället vara bra för en mansperson att komma nära denna "hora" som hon kallades. Denna folktro uppstod på 1700-talet och pågick till ett par decennier in på 1900-talet. Mest förekom det i Sydsverige och Mälardalens landsbygd.
Den man som orsakat havandeskapet blev sällan eller aldrig anklagad för detta, om han inte själv ville "göra rätt" för sig. Det var män ur alla samhällsklasser – från drängar till godsägare och präster. Jag vill här ge exempel på detta. En prästfru stod och bakade när maken, prästen, kom in i köket. Prästfrun frågade då: Hur många barn har du egentligen på bygden? Jag har tänkt baka ett bröd till vart och ett när jag nu är igång. Prästen svarar då: Så mycket deg har du inte!
På ett möte i socknen tog en bonde till orda när det gällde pigor och deras "skyldigheter". Bonden sa då att han genom åren nog hade haft ett 20-tal pigor och hade säkert "använt" de flesta!
Flickorna som blev med barn var tvingade att gå till kyrkan och inför allmänheten, och förstås prästen, stå till svars för sina synder. Hur långt hon än hade till kyrkan var hon tvungen att gå dit söndagen efter födseln. Ingen ville ju skjutsa "en sån!"
Som framgår i dessa två exempel var det bara flickan som var syndig. För mannen var det snarare något att skryta med och helt accepterat. Flickan själv var märkt för livet och hade sällan någon möjlighet att hitta någon som ville gifta sig med henne.
En gammal gumma hade kallat på prästen för att denne skulle läsa över henne, då hon kände att slutet var nära. Då prästen kom in till henne var det första hon sa: Vill goa prästen gå till min klädkista där borta och ta ur den röda huva som ligger överst. Då kan jag äntligen få ro och frid de sista dagarna i mitt liv om han ser till att huvan försvinner. Tänk att hon hade fått lida så genom hela livet för att hon kanske blev påtvingad ett barn av sin arbetsgivare eller en tillfällig herrbekant!
Pigan i Svärta värdshus visste förmodligen en del om hur det skulle bli för henne som ensam mor och valde då kanske döden, något berusad kan man föreställa sig. För min del kan jag inte släppa tanken på denna piga och hennes sista dagar i livet. Hon tordes kanske inte gå hem till sina föräldrar, och att få en anställning med ett barn på armen och en röd huva gjorde henne i stort sett chanslös att få ett arbete.
Det enda säkra i den här historien är förstås prästens anteckning i marginalen. Exemplen som beskrivs är hämtade ur docent Jonas Frykmans doktorsavhandlings andra upplaga av boken med titeln: Horan i bondesamhället.
C.I. Gabrielsson