Öppningsscenen är klassisk: en lövbeströdd park, en enslig lyktstolpe, en ensam pojke på en bänk. Vi befinner oss i Mio, min Mio – tveklöst en av Astrid Lindgrens mest fantasypräglade berättelser, och på samma gång en av de allra mörkaste.
När den nu sätts upp på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är det i regi av Sofia Jupither. Hon har tidigare mest gjort sig känd för att ta sig an tung vuxendramatik i stil med Jon Fosse och Lars Norén, och i hennes Mio, min Mio accentueras mörkret ytterligare.
Pappa Konungens stora, kärleksfulla famn finns här förstås, liksom den lojale vännen Jum-Jum och hästen Miramis med sin gyllene man. Men landskapet runtomkring, i romanen ljuvt Nangijala-skimrande, har här ganska vaga konturer. Parkens höstlöv förvandlas genom effektiv ljussättning till rosenblad, men det är också allt. Silverpopplarna runt omkring låter sig bara anas.
Vi blir heller inte kvar i denna diskutabla idyll särskilt länge. Mio och Jum-Jum ger sig snart av mot Landet Utanför, för där finns en ondska som måste bekämpas.
Plötsligt händer det något. Sagan som, i ärlighetens namn, puttrat på i ganska sakta mak får liv. In på scen åker ondsint taggiga kulisser som på ett smart sätt placerar oss i såväl Döda skogens kuslighet som i Riddar Katos hotfulla borg. Ljus, rök, projektioner, musik – allt bidrar mycket förtjänstfullt till att stor som liten dras in i kampen för att besegra den stenhjärtade riddaren.
Under resans gång möter vi ett gäng besynnerliga figurer. I synnerhet Shebly Nivarani tecknar ett minnesvärt porträtt av den skräckslagne Gubben Eno, men även Odile Nunes och Christer Fant förtjänar att lyftas fram för sina insatser som Väverskan respektive Svärdssmidaren.
Och Riddar Kato, sen! När han väl dyker upp är det i form av en gotiskt likblek, neurotiskt grimaserande Jörgen Thorsson som på ett ögonblick drar allt ljus till sig.
Om huvudkaraktären Mio kan sägas att Tove Edfeldt, ursprungligen från Trosa, gör det hon kan av rollen, och att hon inte saknar trovärdighet som det övergivna barnet som dras in i kampen mellan ont och gott. Samtidigt är såväl Mio som Jum-Jum och Konungen ganska löst skissade i den här berättelsen, och det är som att dessa godhetens fanbärare bleknar ytterligare en smula i skuggan av Riddar Katos borg.
Att våga skildra det mörka i en barn- och ungdomsföreställning är givetvis helt rätt. I programbladet sätter en sida Rädda Barnen-fakta grundkonflikten i ett smärtsamt sammanhang: hur många barn som i dag har ett otryggt boende i Sverige är ovisst, och när det gäller ensamkommande flyktingbarn är mörkertalet ännu större.
Eftersom det här är en saga finns det, förstås, en varm famn åt alla innan ridån faller. Det kvardröjande intrycket blir att den här versionen av Mio, min Mio är högst sevärd för sin fantasifulla scenografis skull, liksom för den spännande resan till Landet Utanför.
Den hade dock vunnit på att något mer krut lagts på skildringen av det goda. Det är väl nämligen så att ljus bara kan upplevas i relation till mörker, och tvärtom.