Bibeln handlar väldigt mycket om folkmord, fanatism, patriarkat och hämndlystnad. Både mellan bokpärmarna och i den teaterföreställning med titeln "Bibeln" som hade premiär på torsdagen på Stadsteaterns stora scen. Därför ligger det nära till hands att ställa sig fråga varför man väljer att 2014 sätta upp Niklas Rådströms pjäs. Men, Bibeln är ett mångfacetterat verk som också omfattar starka budskap om kärlek, fred, tolerans och medkänsla. Och om man dessutom tänker ett varv till kommer insikten om att Bibeln fortfarande ligger till grund för så otroligt mycket av vårt tankegods att det finns starka skäl att skärskåda den. Sedan gör det ju inget att många av Bibelns mytiska berättelser är allmängiltiga och allmänmänskliga och absolut har relevans också för oss i dag.
Så långt är jag med, men jag är inte säker på att Bibeln fungerar som teater i tre timmar. Särskilt inte efter att ha sett "Bibeln" i regi av Åsa Kalmér.
"Bibeln" är något av en musikteater, där ensemblen själv står för sång och musik. Ibland fungerar det utmärkt, men när Lennart Jähkel och Lars Göran Persson vankar runt som bredbenta, självutnämnda rockstjärnor med varsin gitarr på magen får jag en överdos av uttryck för patriarkatet och undrar om detta grepp är tänkt att vara ett satiriskt inslag i allt det blodigt allvarliga.
Det hela börjar dock med skapelseberättelsen. Guds tre änglar för ordet, och snart är vi i paradiset. Där får publiken möta "mannen" och "kvinnan" som liksom de tre Änglarna går som en röd tråd som knyter ihop den fragmentariska föreställningen. Människan som väsen utvecklas och växer ur paradiset och snart ledsnar Gud på människans framfast och skickar syndafloden över Jorden. Noa (Lennart Jähkel) bygger en ark och räddar sin släkt och alla djuren som får befolka jorden på nytt. Ett kollektivt gestaltande, frustande sexanspelningar och enkla djurmasker i wellpapp för tankarna till 1970-talet estetik och uttryck.
Men sedan dyker Sten Ljunggren upp som Abraham och allt faller på plats. Gunilla Röör som ängel får också utrymme att visa sin skicklighet i en erotiskt laddad scen mot Emil Alméns Moses.
I andra akten har vi förflyttats till nya testamentet. De fyra evangeliernas olika berättelser snirklar sig in i varandra och kronologin löses upp. Vi får möta Jesus (Joaquin Olsson), hans lärljungar och anhängare, mor och jordiske far, vi får se Job prövas och smaka på när änglarna som kraftfulla men opartiska budbärare förmedlar Guds ärenden. Vi får uppleva de vackra orden i Höga visan och i Paulus brev och vi får tillfälle att processa Bibelns budskap och relatera det till samtidens sekulariserade Sverige. Trots det är ändå Gamla testamentets personligheter man minns när ridån går ned.
"Bibeln" bjuder stundom på fantastisk teater och gedigna rollprestationer, men som helhet blir det trots allt ganska långrandigt och jämntjockt, och ibland rent av konstigt. Understundom saknar jag skämskudde. Det sistnämnda sker när elgitarrerna åker fram.