En höstkväll i oktober, det duggar lätt och mörkret har precis lagt sig. Inne i Vilsta raststuga väntar ett tiotal människor med varierande varma kläder, ryggsäckar specialgjorda för löpning och pannlampa. Föreningen Eskilstuna Trailklubb löper året runt och majoriteten av de Dagsform talar med anser att den bästa perioden för löpning är då det är som mest geggigt.
– Det har inte regnat så mycket och är därför ganska torrt just nu, säger klubbens ordförande Per-Arne Lindberg.
Just den här löparklubben springer i skogen, och endast i skogen. Helst skippar de elljusspåren och springer på måfå, något som kan vara svårt när mörkret har lagt sig. För att underlätta har de därför byggt en reflexbana.
– Vi har satt upp reflexer som i ett pärlband som genom att man lyser på dem med ficklampa eller pannlampa kan följa. Banan är sju kilometer lång och det vi tänkte när vi byggde den var att den helst skulle gå i helt opreparerad terräng och på små stigar. Den är bitvis väldigt utmanande och bitvis tillåter den återhämtning, säger Per-Arne Lindberg.
Innan vi beger oss ut i skogen går Per-Arne igenom hur pannlampan fungerar och hur de olika reflexerna ska tolkas. För er som är vana vandrare kommer ni känna igen er. En reflex betyder fortsätt framåt medan två reflexer betyder att leden svänger åt något håll. Inte så svårt kan tänkas, men i mörkret, bland hala rötter och stenar är det svårt att inte fästa blicken just framför fötterna.
– Övning ger färdighet som man brukar säga. Visst behöver man ett visst hum om hur marken ser ut men samtidigt behöver man ha blicken höjd för att hålla utkik efter grenar. Och sedan får man inte glömma att njuta av naturen också, säger Per-Arne.
Att springa i mörkret kan kännas obehagligt, att dessutom göra det i en kolsvart skog kan vara ännu värre. Leta därför upp någon trailklubb som anordnar löppass, att springa tillsammans med andra gör det mycket enklare. Anna-Karin Svensson är relativt ny trail-löpare. Hon anser att det just är gemenskapen som är det bästa.
– Det är alltid en massa prat när vi är ute och springer, vissa hörs mer än andra så att säga. I början kan det vara jättesvårt att småprata för att man är så koncentrerad, men det kommer. Jag brukar säga till resten av gruppen att de gärna får prata med mig men att de inte ska förvänta sig något svar, säger hon skrattande.
Att springa i skogen är så mycket mer än att bara springa. Att löpa helt planlöst över blåbärsris, uppför branta backar, hoppandes mellan stenar med inga ljud förutom trädgrenarna som blåser och ditt eget och dina medlöpares andetag är snudd på fantastiskt. De gånger då Per-Arne eller någon annan i gruppen uppmanar till att lyfta blicken och titta ut över omgivningarna faller allt på plats, det är i skogen det är som bäst att springa.
– Förutom att det är en vacker naturupplevelse är det en ständig varierande terräng. Det i sin tur innebär att steglängden varieras hela tiden. Om man springer på plant underlag kommer steglängden vara densamma men genom att springa i skogen behöver man ta kortare steg och på så vis minskar risken för löparskador. Sedan är ju underlaget mycket mjukare än till exempel asfalt, säger Per-Arne Lindberg.
Just den här trailklubben har inget som helst elittänk. Om någon hamnar efter väntar övriga löpare in alternativt springer en rundslinga eller gör styrkeövningar.
– Det finns en stig för alla. Vi lämnar aldrig någon ensam i skogen utan anpassar tempot efter deltagarna. Det finns medlemmar som tävlar i ultralöpning (distanser som är länge än den traditionella maratondistansen 42 195 meter, redaktionens anmärkning) och de finns de som är helt nybörjare, alla kan vara med, säger Per-Arne Lindberg.
Men skulle det vara så att det inte finns någon grupp eller förening i din närhet som anordnas löppass i skogen. Testa själv! Ta med dig en mobil, om du skulle komma bort