På söndag fyller Börje 90 år och det ska firas med smörgåstårta hos sonen Mats. Pandemiåret har varit tufft, men nu har de fått sina vaccinsprutor och blickar fram mot ljusare tider.
– Jag tyckte att hon slarvade så dant när hon stoppade ner potatisen, så jag visade hur man skulle göra. Hon kom ju från stan och tyckte väl att det där inte skulle vara så svårt, säger Börje Eriksson om första mötet med sin fru som tog plats i ett potatisland i Tystberga den tredje juni år 1955.
Rose-Marie Eriksson, som hon heter, sitter bredvid sin make när han minns tillbaka till deras första dejt, som de kallar det.
– Jag var ung och ville väl inte hålla på och sätta potatis, men Börje jagade i fatt mig och sedan blev vi ett par, säger hon.
Tre år senare gifte de sig.
Potatislandet i Tystberga tillhörde Nälberga Gård, som drevs av Börjes familj. Som enda barnet hjälpte Börje länge till med sysslorna på gården, växelvis med skolgången. Rose-Maries familj hyrde in sig på gården och det var alltså där deras kärlekshistoria började.
– Det var tydligen flera grabbar som ville uppvakta henne, men det blev vi till slut, säger Börje.
– Ja, du hade ju bil, flikar Rose-Marie in.
– Ja just det, "Lyxen" kallade vi den. En gammal PV. För det var minsann lyxigt med bil, skrockar Börje.
Att vara ute på vägarna var Börjes grej. Direkt efter avklarad uppkörning fick han jobb på Tystberga Åkeri och körde under ett par år lastbil innan det byttes mot jobb på ett bryggeri på Stenkulla i Nyköping.
En dag i januari år 1963 kom säljchefen och erbjöd Börje en tjänst och bostad i Trosa. Paret tackade ja, och det var så det kom sig att de landade i världens ände. Där blev de sedan kvar, ända fram till millennieskiftet.
Idag bor paret Eriksson i Vagnhärad. Lägenheten genomsyras av prydnadsaker och textilier, men det som fångar uppmärksamheten direkt är alla bilder på sönerna Ingemar och Mats, barnbarn och barnbarnsbarn på väggen.
– Vi har fått mycket hjälp av "Masse" nu under pandemin och på senare år när jag har fått det lite svårare med andningen, säger Börje och refererar till deras yngste son Mats.
Börje har aldrig gillat att sitta still, men är tvungen att göra det mer och mer i takt med att hans lungor har försämrats på senare år.
– Jag har alltid jobbat med händerna. Jag gick några smideskurser i Stensund som ett fritidsintresse, men sedan kunde ingen ta hand om verksamheten, så då tog jag över, säger Börje medan Rose-Marie tar fram ett skrin med några av Börjes verk.
Börje har genom åren ägnat sig mycket åt att smida smycken, både i silver och i tenn. Här är ett av hans verk föreställande gamla skolan i Trosa.
Smidesverksamheten utgick från garaget i Trosa, som på senare år byttes mot en källare i Vagnhärad. Där har Börje numera en verkstad där han även tillverkat egna leksaker i trä som han genom året ställt ut på marknader i närområdet.
– Barn och barnbarnen har fått agera testpersoner genom åren – gillade de leksakerna så visste jag att det var fritt fram att fortsätta, säger han.
Saknaden till sina nära och kära är stor. Ensamhetskänslan under pandemin har varit väldigt påfrestande. Nu har de dock fått båda sina vaccinsdoser och hoppas därmed att det ska vända och de ser fram emot sommaren.
– Då blir det kramkalas med hela familjen hoppas vi.
I helgen ska 90-årsdagen firas med jubilarens favorit: smörgåstårta.
Tjafsar ni fortfarande när det gäller potatisen?
– Nej då, vi hinner aldrig bli osams, för jag har alltid sprungit iväg till verkstaden fort som attan då, skrattar Börje.
Rose-Marie fyller i:
– Vi har faktiskt precis satt ner potatis i krukorna på balkongen. Börje ville göra det själv så att det blev rätt, säger hon och ler.