Fredagen den 20 december 2013. Nästan en miljon svenskar har med julmjukhet i hjärtat bänkat sig framför "Svenska hjältar"-galan i TV4, och visst blir det en snyftfest utan dess like.
När Sean Banan springer upp på scenen är det nästan så att taket lyfter. Men det är inte för artistens skull som publiken jublar och applåderar, utan för de 27 små personerna han har bakom sig.
Det är Alek Poulten och resten av klass 5B från Vitalisskolan i Trosa. De är årets barnhjältar 2013, och det är inte för inte man utnämns till det.
– Ni är världens bästa klass, säger Alek själv framför tv-kamerorna. Han står på egna ben när han säger det, och det är just det som är grejen.
Nästan ett år tidigare är det januari och gnistrande kallt. Fotograf Sandra och jag ringer på dörren till familjen Poultens enplansvilla, och Alek öppnar dörren tillsammans med mamma Anna.
Det är första gången vi ses.
Någon vecka senare, i början av februari, publiceras reportaget om Alek. Det är en positiv, beslutsam och vältalig liten kille som på tidningssidorna berättar om hur det är att ha alltid ha ont i kroppen. Om hur det är att drömma om att kunna gå, springa och sporta på samma sätt som kompisarna. Och om den dyra, amerikanska operationen som skulle kunna göra det möjligt.
Aleks klasskamrat Ebba Fogelin läser SN vid frukostbordet. Hon går i gång. Operationen kostar över en halv miljoner kronor, står det. Och eftersom den görs i USA tänker Försäkringskassan inte betala. Vad göra? Fixa det tillsammans, så klart.
Ett par timmar senare sitter Ebba och hennes kompisar hos rektorn för att lägga upp en plan. På något sätt ska klass 4B få snurr på den insamling som Aleks föräldrar redan dragit i gång.
Klassföreståndaren, Katarina Jurstedt, blir blank i ögonen när hon blickar tillbaka.
– Ni är en speciell klass. En riktig superklass. Men varför är ni det egentligen?
Frågan kastas ut i klassrummet under julavslutningen. Ebba räcker upp handen.
– Jag tror det är för att vi är så snälla och tänker på varandra, säger hon.
– Ja, det ligger nog en hel del i det. Det är helt okej att tycka och vara olika i den här klassen. Så är det inte i alla klasser, svarar Katarina.
Nio månader är det egentligen ingen som formulerar saken på det sättet. Klasskamraterna vill att Alek ska kunna vara med och leka på rasterna, punkt. Det behöver inte vara svårare än så.
Mars, alltså. Vintern ligger fortfarande vit över Vitalisskolans gård. Grillar ryker, chokladhjul snurrar, musik dunkar. Klassen har tillsammans med skolan ordnat ett skridskodisco. Flera hundra personer kommer, och 56 000 kronor samlas in.
I samma veva uppmärksammas insamlingen i tv. Pengar fortsätter att strömma in från generösa människor i Trosa, Sörmland och världen. I början av april kan Anna och Phil Poulten leverera glädjebeskedet: Kontot är fyllt. Operationen kan göras som planerat den 25 april på St. Louis barnsjukhus i Missouri.
Dagarna efteråt har Alek berättat om många gånger.
– Mamma, det känns som att kriget är över, är hans sätt att beskriva känslan i kroppen.
Sedan börjar kriget igen. För det är klart att det är ett krig att bygga upp en hel, tioårig kropp på nytt. Kapningen av ett antal nerver i en av ryggkotorna har fått Aleks muskler att sluta krampa. Nu ska de tränas, växa sig starka och smidiga, möjliggöra gång och sport och spring.
När vi träffas i slutet av maj har Alek sina första, vanliga gympaskor på sig. Ett par blå New Balance. Det är stort.
En intensiv sommar följer. Alek tränar, tränar och tränar. På sjukgymnastiken i Nyköping, hemma i Trosa och under två veckor i Skottland. Det dröjer inte länge innan han tar sina första, självständiga steg. Han gör det utan sina gamla invanda käppar, och han gör det på ovana men beslutsamma ben.
– Det kommer aldrig att gå, tänkte jag. Men sen när jag prövade så gick det bara. Det kändes helt otroligt, jag kunde inte tro det liksom. Då tänkte jag från mitt hjärta på klassen, på hur glada de skulle bli, säger han.
Ja. Alek älskar sin klass, och de älskar tvivelsutan honom tillbaka. Dessutom har de ju fått ytterligare en deltagare i skolgårdens king-ruta.
Det är veckan före jul, men marken är ännu bar. Ett par dagar innan vi ses har "Svenska hjältar"-galan spelats in; dagen efter ska den visas på tv.
Hemma hos familjen Poulten dinglar en röd fågel bland de andra kulorna i julgranen. Den är symbolen för basebollaget St. Louis Cardinals.
Vilket år det varit! Ingen skulle i dessa dagar kunna utbrista något annat. Det märks att hela familjen känner sig lite tagen av den ständigt tilltagande uppmärksamheten, av generositeten de mött och av det hårda arbete som varje dag innebär.
Två gånger i veckan åker Alek till Nyköpings lasarett med någon av sina föräldrar, och när han kommer hem finns det läxor kvar att göra. Två steg framåt och ett bakåt är ett sätt att beskriva utvecklingen, och det är klart att bakåtstegen känns frustrerande för en tioåring som bra gärna hade velat spela fotboll redan i dag.
Jag frågar Alek vad som dyker upp i huvudet när han tänker tillbaka på året. Han funderar en kort stund.
– Jag tänker på smärta, och kanske på lite sorg också. Men framför allt tänker jag på glädje, säger han.
Självfallet är det så. Historien om den CP-skadade Trosakillen, hans dröm om att gå och klassen som besannade den hade knappast fått sådan uppmärksamhet om den inte innehållit smärta också.
För Aleks del är det stenhård träning som gäller ända tills han slutar växa. Om nio, tio år alltså. Men i rummet som tidigare upptogs av avancerad utrustning från habiliteringen står det nu ett enkelt gåband.
Det är ett sådant som används av vilken hemmamotionär som helst, och Alek slår ständigt nya rekord.
Han går mestadels baklänges och åt sidan.
– I dag kom jag upp i 1,7 kilometer i timmen, berättar han för pappa Phil som nyss kommit hem.
– 1,7? Wow, that's great! svarar Phil.
Det är mycket wow i det här hemmet. Det märktes redan för ett år sedan att familjen Poulten är en sådan som ser möjligheter. Inte hinder.
Alek visar autografblocket han hade med sig till tv-galan. Det är fullklottrat av hälsningar, bland annat en från MP-språkröret Gustav Fridolin.
– När jag blir stor vill jag kanske bli politiker, eller någon annan som pratar om handikappade. Det är en grej jag precis kommit på, säger han.