Det märks redan i hallen. Bengt Larsson pratar i mobilen när han öppnar dörren, och det ringer inte bara en gång till under intervjuns gång. Utan två... tre... fyra gånger.
– Jo, jag har alltid hållit på och haft mycket. Jag började jobba 1971 och har legat i sedan dess, säger han med ett leende.
Ett av samtalen är från Bengts dotter, ett annat från hans arbetsgivare Åkerbergs trafik. Kan han ta en körning på onsdagskvällen? Nej, då är det kommunfullmäktige. Tidigt på torsdagsmorgonen då? Jo då, det går bra.
Bengt Larsson har tidigare berättat i SN om den oväntade vändning hans liv tog i mars 2011, när han plötsligt kollapsade mitt under pågående fullmäktigemöte. En månad senare vaknade han upp på Nyköpings lasarett och fick veta att han drabbats av en lika ovanlig som livshotande inflammation i bukspottskörteln.
– Ingen får tala illa om Nyköpings lasarett så att jag hör. De räddade mitt liv där på IVA. Jag bestämde mig genast för två saker, att inte gnälla och att lära mig vad de hette. Och så lärde jag mig att be om hjälp. Det som jag är uppfödd med, bra karl reder sig själv, det räcker inte långt när du är ett öppet sår.
Så småningom kunde Bengt stå på egna ben igen. Någonstans där i krokarna bestämde han sig för att börja köra buss, för det var en dröm som levt i honom sedan han var liten och åkte buss med sin farmor i Hudiksvall.
Nu jobbar han heltid åt Åkerbergs trafik vid sidan av engagemanget i moderaterna, Lions, barnen och barnbarnen.
Bengt har varit på en mängd olika arbetsplatser under sin karriär – som chef, konsult, utbildare och mycket annat. Nyckeln har hela tiden varit en förmåga att nosa upp sådant som fungerar mindre bra och få det att fungera bättre.
– Jag är nyfiken och lösningsbenägen, men också prestigelös. "Hur funkar det här?", kan jag gå in och fråga. Då berättar folk hur det funkar, det behöver inte vara svårare än så.
I dag fyller Bengt 65 år, men att gå i pension är en tanke som är honom totalt främmande. Han pratar med glöd om det mesta, gör utvikningar om nästan allt, men åldersdiskriminering är ett av de ämnen som får honom att gå i gång ordentligt.
– Min morsa som är 87 år är ute på Facebook, skriver saker och har sig. Jag förstår inte varför det ser ut som det gör i samhället. Redan när du passerat 45 börjar det kärva ihop sig, det är inte vettigt, säger han.
Och hastar iväg mot nästa avgång med Trosabussen.