Klockan nio i torsdagskväll lämnade de 99 deltagarna i årets fotrally Rålambshovsparken i Stockholm. Framför sig hade de två dygns oavbrutet promenerande, utan paus. När SN möter upp de tappra deltagarna har de promenerat i drygt 15 timmar och en tredjedel har fallit ifrån.
Varför gör man det här?
– För att testa sina gränser, se hur mycket kan man plåga sig själv, säger Noomi Grimstad som tagit sig ändå från Skellefteå för att delta.
– Jag gick förra året också, då gav jag upp här i Trosa, men i år ska jag komma längre, fortsätter hon.
Grimstad berättar hur det gör ont i hela kroppen men att smärtan går att övervinna.
– Själv går jag in i min egen lilla bubbla, då orkar jag. Sen får man prata med de andra när det känns bättre för att hålla humöret uppe.
Markus Wenner från Stockholm deltar i Fotrallyt för tredje året. Han ser pigg ut men när han kommer gående längs med Smäckgatan i Trosa börjar motivationen så sakteliga tryta.
– Det gör ont, alla har ont. Men man måste försöka tänka på något annat, hålla igång hjärnan. Det är det enda sättet, säger han.
– Första gången jag gick gjorde jag det för att ta reda på vad det egentligen är som tar slut i kroppen. Vad det är som gör att man inte orkar. När man promenerar annars kan man ju bli trött i benen, men när det slut på riktigt?
Deltagarna håller ett tempo på ungefär fem kilometer i timmen och om någon håller ut så länge beräknas de anlända i Linköping på lördag strax före klockan nio på kvällen.