Spes, som betyder hopp på latin, är förkortningen för Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandestöd. De har funnits i 36 år och är en ideell organisation bara för dem som har egen erfarenhet av suicid.
– Båda mina föräldrar har tagit sina liv, berättar Inger Händestam, förbundsordförande, utan omsvep.
Det faktum att alla i organisationen varit drabbade ger dem en styrka i kommunikationen utåt.
– Vi vet hur det är att drabbas och vi vill inte att det ska hända någon annan. Det är ett trauma som är väldigt komplext och sorgen gör att även vi blir en riskgrupp för att själva ta vårt liv.
Spes driver en stödlinje som har öppet varje kväll året om och även en stödchatt.
– Det är våra medlemmar som bemannar stödlinjen. De vill ge tillbaka och vända en meningslös förlust till något positivt. Men vi har också träffar på 30 orter i landet, där vi kan sitta och prata med andra som är drabbade, det tycker vi är viktigt.
Spes är kritiskt till att efterlevandestödet är så dåligt i Sverige.
– Det finns inget kris- och traumastöd för oss som blir kvar. Polisen kommer och lämnar ett dödsbesked. Sen blir det tyst. Det blir en familjeangelägenhet och det finns ingen som tar ansvar för att ta hand om en. Okunskapen är för stor. Låt oss prata om det här. Vi kan bättre i samhället. De efterlevande behöver professionell hjälp direkt, de är i kris. Vi på Spes kan stå för det långsiktiga stödet och finnas där varje dag men vi vill kroka arm med det professionella, vården, alla behövs.