Det kom som en kalldusch, så klart. Som en kniv i magen och som något ruggigt välbekant – en känsla av att inte bli trodd, eller ens hörd.
– Ingen lyssnar på mig, så kände jag. Jag bröt ihop totalt.
SN har många gånger berättat om Eivor och hennes kamp för upprättelse för de grova övergrepp hon utsattes för som barn. Det var i ett sommarhem det skedde, och Eivor är en av 3 500 personer som ansökt om 250 000 kronor i kompensation hos den nybildade myndigheten Ersättningsnämnden.
Nu är hon även en av 1 000 som fått besked, och en av drygt 400 som fått avslag. Att det varit svårt att få pengar har stått klart ända sedan myndigheten fattade sina första beslut, och beror på att lagen om ersättning ser ut som det gör.
Ribban har lagts högt, helt enkelt, men alla som får ja får å andra sidan samma belopp.
– Det är fel på lagen. De måste ändra den. De vill inte ge oss pengar helt enkelt, det är vad det handlar om. Allt ska det sparas in på, säger Eivor.
Orsaken till att just Eivor fick nej är att ett visst papper saknas, har hon fått veta. Att hon bott i fosterhemmet om somrarna är dokumenterat, men beslutet att skicka dit henne verkar det inte finnas skriftligt på.
Märkligt, tycker hon själv, att en sådan liten tuva kan stjälpa ett stort bevislass. Det är det lasset som fått henne att hoppas så länge.
– Innerst inne ville jag tro att jag skulle få rätt eftersom jag hade så klara papper. Men förhandlingen var fruktansvärd. En rättegång var det, en riktig rättegång. Känslan du har är att du är dömd redan när du sitter där, säger hon.
Myndighetsbeslutet kan inte överklagas. Det går däremot att skicka in en ny ansökan fram till 31 december 2014, och det har Eivor planer på att göra.
Kravet är att nya omständigheter ska ha tillkommit.
– Min läkare har sagt att han och hans advokat kanske skulle kunna hjälpa mig att få fram det där papperet som saknas. Vi ska sätta oss ner och titta på det i alla fall så får vi ser vad som händer.
Pengarna har aldrig varit det viktiga för Eivor. Hon är inte ens säker på vad hon skulle göra för de 250 000 kronorna, även om husbilssemestrar efter pensionen är en tanke som funnits i skallen.
Hoppet är det viktiga, och det släpper hon inte.
– Efter allt jag varit med om ska de inte det här kunna knäcka mig. Vi ska skriva till Maria Larsson (barn- och äldreminister, KD, red:s anm) först och främst, och det är det fler som kommer göra.