Det var den fjärde dagen på familjens första gemensamma utlandsresa. Roxana Acuna, maken Joakim Hauke och barnen Michelle, 10, och Paula, 8, åt frukost på hotellet i Phuket. Då kom vågen.
– Det var en brun sörja av vatten, jord, stockar och bråte. Vi rusade upp på vårt rum. Då kom den andra vågen. Det var kaos. Överallt.
Bilderna från annandagen 2004 lever starka inuti Roxana.
När vattnet drog sig ut till havs sprang Joakim till det som var kvar av receptionen. Fick fatt i pass och pengar.
– Vi sprang upp på ett berg. Sista biten var brant, och vi fick klättra på alla fyra. Där stannade vi i fem-sex timmar i väntan på den tredje vågen, som någon sagt skulle komma, berättar Joakim, när vi möts hemma hos dottern Paula i Trosa.
De fick med sig lite vatten och några Dumleklubbor att äta. De fick låna en mobiltelefon så att de kunde ringa hem. När kvällen närmade sig, trotsade de skräcken och begav sig nedför berget.
– Någon varnade oss för ormarna som kunde finnas där, minns Paula.
De lyckades ta sig in i sitt hotellrum och fann, till sin förvåning, att resväskan var kvar. Sedan började vandringen bort. Bort från det fruktansvärda, i hopp om att ta sig i säkerhet.
Det var då engelsmannen David kom åkande med sin familj.
– Än visste ingen om den tredje vågen skulle komma. Ändå gav han sig tid att vända om, och lät oss åka med därifrån. Det är nog det mest fantastiska, säger Paula, full av tacksamhet.
Med hans hjälp fick de husrum över natten och kunde boka flygbiljetter hem dagen efter.
– Hela tiden hörde vi megafonerna, där röster skrek på thailändska. Var det varningar för nya vågor? Vi visste inte, säger Roxana.
Hon ser bilderna tydligt än i dag. Kvinnan på kryckor, i forsande vatten och bråte, som förgäves försöker resa sig. Apatiska, blåslagna människor som irrar på flygplatsen, sökande efter anhöriga.
En del minnesbilder är gemensamma. Andra inte alls. Paula minns den trebenta hunden. Hur hon undrade om den överlevt. Den sönderslagna kvinnan i trappen. Blodet, som färgade allt rött.
Roxana och Joakim minns fasan när Michelle sprang iväg för att varna sin kompis.
– Det var vatten överallt. Vi skrek. Försökte överrösta dånet. Men vi lyckades dra henne tillbaka, berättar Joakim.
De lyckades ta sig hem. Alla fyra tillsammans. Roxana och Joakim var sjukskrivna en tid, för att kunna vara hos döttrarna den närmaste tiden efter.
– I början sov vi alla fyra i samma rum. Jag ville ha mina barn nära, säger Roxana.
Tio år har förflutit. Var och en har bearbetat händelsen på sitt eget sätt. Pratat med varandra. Vänner och bekanta. Michelle gjorde ett skolarbete om tsunamin.
– Det har gått bra, på det stora hela. Stödet vi fick från många runt omkring oss hjälpte otroligt mycket. Just då kanske vi inte var så bra på att uttrycka vår tacksamhet. Men den värmen vi fick från skolan, vänner, släkt, grannar...var oerhört betydelsefull, säger Roxana.
Men det händer att drömmarna kommer. Paula har sett hur delar av familjen blir kvar i infernot. Roxana försöker rädda sina barn, men kan inte. Hon kan grubbla på hur det hade gått om de hade tagit båtturen till Phi Phi Island som planerat.
– Paula hade ont i magen den dagen. Därför åkte vi aldrig. Är det därför vi lever? Sådana tankar kan mala.
Roxanas nervsystem slår också larm vid obekanta ljud. Ljud som minner om det öronbedövande dånet invid en strand i Phuket, 2004.
– Det kan vara ett hällregn. Eller som när stormen Gudrun kom. Då slår hjärtat fort.
De har inte rest tillbaka. Inte än. Men tanken finns.
– Det kanske kan vara bra. Se stranden. Gå uppför berget igen. Kanske vore det ett sätt att bearbeta även de känslor som kan uppstå i dag, funderar Paula.
Annandagen 2014 samlas hela familjen med föräldrar, syskon och kusiner. Minns. Känner närheten.
– Vi gör det i glädje att ha varandra. Vi hade sådan otrolig tur, säger Roxana.
Fyra blickar möts. Inga ord behövs.