– Meningen med särskolan måste ju vara att den ska vara trygg och bra, och att eleverna ska lära för livet. Så känner inte jag att det är nu, säger mamman till en elev.
I ett långt brev ställt till Trosa kommun ger hon och nio andra föräldrar uttryck för sin oro. Innehållet i brevet är starkt. Föräldrarna listar bland annat en rad saker som enligt dem inte hade hänt om allt hade fungerat som det skulle – elever med behov av tillsyn har rymt ut i trafiken, hamnat i slagsmål med andra elever, tvingats stanna inne i klassrummet på raster, utsatts för trakasserier och själva trakasserat andra.
Flera av föräldrarna upplever dessutom att deras barn gått tillbaka i utvecklingen när det gäller såväl kunskaper som social förmåga.
För Anette och Johan Nordlander, vars son går i nian, är det de senaste 18 månaderna som oron vuxit fram. Sonen själv trivs i skolan, säger han, och har till och med en dröm om att jobba som skolvaktmästare en dag.
Men föräldrarna saknar det inkluderande arbetssätt som enligt dem runnit ut i sanden.
– Det är klart att det är positivt för honom att jobba självständigt. Men till en viss gräns, säger Johan.
Föräldrarnas egen uträkning visar på en lärartäthet som gått från 1,33 lärare per elev till 0,33 lärare per elev på tre år. De har räknat personer, för hur många som jobbar eller har jobbat heltid har de inte järnkoll på.
Bristen på information från skolledningens sida är en av de saker de är mest kritiska till.
– Vi får inte reda på när det sker förändringar. Frågar man är det svårt att få riktiga svar. Som förälder har man ändå ett stort överseende, och litar på att skolan vet vad den gör. Nu höll det inte längre, säger Annika Westermark som har en son i åttan.
"Vi vill påpeka att vi på intet sätt är missnöjda med personalen i särskolan. De har helt enkelt en omöjlig arbetssituation och är för få", skriver föräldrarna i fetstil i brevet.
Också när SN träffar några av brevskrivarna betonar de att de känner förtroende för dem som jobbar med deras barn.
– Men de verkar själva känna att de inte har tillräckligt med tid, säger Anette Nordlander.
För henne, Johan och Annika är det framtiden som är det centrala.
Hur ska det gå för deras barn längre fram i livet? Och för andra barn som börjar i Tomtaklints särskola längre fram?
Det är sådana saker de går och funderar på.
– Självkänslan formas i tonåren. Isolerar du i stället för att inkludera skapar du utanförskap. Och är det något som kostar pengar så är det utanförskap. Det borde Trosa kommun tänka på, säger Annika Westermark.