Det var i samband med att Svante var ute och gick med hunden Vintra som han i fredags gjorde upptäckten. Han tog väldigt illa vid sig av att stenarna har placerats ut så vårdslöst. Platsen där gravstenarna är utplacerade ligger endast ett stenkast från kyrkogården och det är inte svårt att upptäcka dem, menar Svante Brunnberg.
– Det kändes makabert. Jag förstår ju att det fungerar så att man tar bort gamla stenar efter en tid men jag trodde inte att man kastade dem här och inte på det här sättet. Jag tycker det är respektlöst. Man ser dessutom namnen på stenarna, säger han.
Svante blev mycket upprörd över upptäckten och ställer nu frågan om det verkligen är okej att ta hand om gamla gravar på det här sättet.
– Man får mindre förtroende för hur det går till. Tänk om det hade varit någons gravsten som man kände som ligger här i skogen uppstaplad. Det hade känts väldigt konstigt, säger han.
Lars Lundgren, kyrkogårdsförvaltare i Trosa församling, säger sig ha förståelse för Svante Brunnbergs reaktion. Samtidigt är platsen där de ligger enligt hans mening att betrakta som undanskymd.
– Vi har lagt stenarna på ett ställe där det inte ska gå omkring folk. Men nu hade han tydligen varit där och gått ändå med sin hund.
Att gravstenar läggs på hög på det här sättet är rutin, menar Lars Lundgren. Efter 25 år går en gravrätt ut, och gravrättsinnehavaren får då ett brev med ett erbjudande om att förnya den.
På Trosa begravningsplats rörde det ungefär 60 gravar förra året. Runt 20 anhöriga valde att förnya sina gravrätter medan 40 valde att låta dem förfalla.
Efter allhelgonahelgen plockades merparten av de 40 stenarna bort och lades i det skogsparti där de sedermera träffades på av Svante och Vintra. Där ska de ligga i några månader, är det tänkt.
– Några var ändå dekorerade till helgona, och då känns det inte så bra att ta bort dem. Så dem låter vi stå kvar till i vår, sedan transporteras samtliga stenar bort, säger Lars Lundgren.
En gravsten som inte längre fyller sitt syfte kan gå ett av tre öden till mötes, berättar han. Det första, att de anhöriga tar på sig att forsla bort stenen, är inte så vanligt. Däremot händer det att stenar hämtas upp för att slipas om av gravstensfabrikanter.
Resten skickas till Norrköping för att krossas, något som alltså sker i vår. Stenarna har nu täckts över med en presenning.