På ett vardagsrumsgolv i en lägenhet i centrala Trosa sitter systrarna Deema fem år och Ranim två år och leker. Flickornas sex månader gamla lillasyster Juman ligger bland de utspridda leksakerna på golvet och tittar med stora nyfikna ögon. I soffan sitter mamma Ahlam och pappa Muktar. I rummet finns, förutom en soffgrupp, en tv och en extrasäng intill väggen vid ena kortsidan. Sängen vilar Muktar på ibland när han har svårt att sova i familjens gemensamma sängkammare. Det är i vardagsrummet som familjen spenderar mest tid. Det finns nämligen inte så mycket annat utrymme att vara på. Hallen är belamrad med saker som det inte finns plats för någon annanstans, köket är för litet för att rymma ett köksbord och sovrummets yta upptas av fyra sängar. Deema, den äldsta flickan, går på förskola några timmar då och då. Där har hon flera kompisar men ingen av hennes kamrater har någonsin hälsat på hemma hos Deema.
– Hon tycker det är jobbigt och vill inte ta med kompisar hem för det finns ingen plats att leka på, säger mamma Ahlam Zem Zemi.
Muktar Abdu lider av sviter efter kriget i sitt gamla hemland. Han har fått flera läkarintyg utskrivna som beskriver ett knappt fungerande vänsterben och kronisk nervsmärta till följd av nervskador. Dessutom lider han av posttraumatisk stress. Intygen har skrivits i samband med att familjen söker en större lägenhet hos Trobo. Familjen har bott i Trosa sedan 2009. Först bodde de i en tvåa på andra våningen men eftersom Muktar inte kan ta sig upp för trappor ansökte familjen om en lägenhet på markplan. 2011 fick familjen den lägenhet som de bor i i dag. Men den är på tok för liten för de fem familjemedlemmarna menar Ahlam. De behöver tre rum, kanske till och med fyra i en bostad på bottenvåningen. När familjen flyttade till sin nuvarande lägenhet blev de lovade av Trobo att detta var en temporär lösning och att de skulle få en större lägenhet inom kort, enligt Ahlam. Nu har två år gått och trots att familjen har varit i kontakt med Trobo otaliga gånger får de ingen annan lägenhet.
– De säger bara att det inte finns några lediga lägenheter och att vi måste vänta, säger Ahlam.
Eftersom Muktar har ett arbete i Trosa vill familjen inte flytta på sig, men situationen för familjen börjar bli ohållbar och Muktars hälsa blir allt sämre.
– Jag är sjuk och vaknar lätt på natten och eftersom vi alla sover i ett och samma rum så väcker barnen ofta mig och då kan jag inte somna om, säger han.
Nu är familjens enda hopp att Trosa kommun hjälper dem att få en större lägenhet på markplan, men Ahlam är orolig för vad som ska hända om Trosa kommun inte kan göra något.
– Jag är rädd för att de inte ska hjälpa oss. Jag tänker först och främst på hur det ska gå för mina barn, säger hon och tittar på sex månader gamla Juman som ligger på vardagsrumsgolvet under ett babygym och sover.