– Ja, så här ser det ut hos mig!
Under trappan i Helena Svanbäcks hall ligger en stor hög påsar och säckar. Några är öppna, andra förslutna, alla är de fullpackade med kläder, filtar och skor.
Helena Svanbäck har tagit emot saker i omgångar sedan förra hösten. När högen vuxit sig så stor att den svämmar ut över hallgolvet ringer hon och får den upphämtad.
Det är Två Denarer, en kristen bussmission startad 2002, som delar ut det Trosaborna skänkt till hemlösa och andra behövande i Stockholm.
– En kvinna som jag lärde känna när jag jobbade som dagmamma i Södertälje är engagerad i det här, och hämtar upp sakerna när jag ringer henne, förklarar Helena.
Ryktet om insamlingsverksamhet har spridit sig fort via Facebook och mun-till-munmetoden. Det händer att det står kassar utanför ytterdörren när Helena kommer hem.
– Det har jag sagt, att det är bara att komma och lämna när man vill. Jag jobbar som familjehem, så jag är hemma för det mesta, men när jag inte är det är det bara att ställa det utanför, säger hon.
Senast Två Denarer hämtade saker hos Helena var före jul. Över helgerna hade hon paus, så det som nu står och trängs under trappan har kommit in på mindre än två veckor.
Helenas bild är att många vill bidra till en bättre värld, men att det finns en skepsis mot de stora insamlingsorganisationerna.
– Det som gör att folk vill lämna saker till mig är nog att jag verkligen kan visa vart sakerna går och förklara hur det fungerar i alla led. Det kan till och med vara så att min vän frågar mig "har du fått någon svart vinterjacka i storlek M" för att hon vet någon som behöver just en sådan, säger hon.
Resonemanget går hand i hand med det Arvid Erlandsson, docent i psykologi vid Lunds universitet, kommit fram till i sin forskning. "Upplevd nytta" är ett centralt begrepp i hans helt färska avhandling om mekanismerna bakom välgörenhet.
– Mest benägen att skänka är man när det går att se konkreta resultat. Folk drar sig för att ge när de upplever att det försvinner pengar på vägen, till administration och annat, säger han.
"En droppe i havet"-känslan gör också att det för många ligger närmare till hands att hjälpa hemlösa i Stockholm än krigsdrabbade i Syrien, menar Arvid Erlandsson. Därmed inte sagt att det är rätt att resonera så, betonar han – men ur ett psykologiskt perspektiv är det fullt rimligt.
Helena Svanbäck har lagt märke till en annan tendens också. Den handlar om att alla inte vill ge till alla.
– Jag fick en kommentar på Facebook som löd "med risk för att det går till tiggarna, så nej tack", säger hon.