Den påbörjade Trosabåten står på paus. Kanske blir den ett projekt för någon som väljer att gå utbildningens valbara andra år?
Båtbyggarlinjen handlar nämligen lika mycket om personlig utveckling som själva hantverket och grupperna blir ofta sammansvetsade som familjer över loppet av de två terminerna. På grund av covid har de varit extra avskärmade på skolan och hållit sig till sin egen fikavrå, vilket har gjort gruppen ännu tightare.
För Jonathan Liew spelade just pandemin en viss roll i beslutet att ge sig själv det årslånga avbrottet från tillvaron som den såg ut. Han är född i Trosa men har bott i Västervik sedan han var barn. Där har han satsat hårt på bowlingen, inom vilken han närmade sig landslagsnivå innan restriktionerna slog till.
Men han var less på vardagen, ifrågasatte tillvaron och drömde mest om att spela gitarr.
Några av de tidigare årens båtar ligger magasinerade vid skolan.
Även om han inte ser sig som en professionell båtbyggare i framtiden har utbildningen gett honom chans att landa. Nu sneglar han på hälsocoachutbildningen som finns på skolan, som ett alternativ till nästa läsår, samtidigt som han tror att byggandet kommer finnas i hans liv under lång tid framöver. På ett eller annat vis.
– Det är häftigt att få finna sig själv i den här nya miljön och successivt uppleva att man blir mer och mer händig. Nu känner jag mig väldigt trygg med att jobba med maskinerna, trots att jag inte hade någon sådan vana tidigare.
"Om någon månad ska skrovet vara klart, sedan ska vi arbeta med inredningen", konstaterar Jonathan Liew och Gustav Dalerum.
I den stora verkstaden står skelettet av en Trosabåt, en så kallad Kjellbergs-eka, uppspänd bakom en detaljerad ritning på vitt papper. Jonathan pekar på de mörka linjerna och berättar om segelbåten som han var med och skapade från ingenting i höstas. Men när klassen hade krympt med tre deltagare krävdes en omfördelning av bygglagen och Trosabåten sattes på paus.
– Jag vill att man är tre, då finns det energi. Och om någon är borta då är man i alla fall två, säger Pelle Nestorzon, ansvarig lärare.
Jonathan bytte då till bygget av en Stensundseka, som beskrivs som skolans egen uppdaterade variant av Trosabåten, och en ny grupp av byggare. De arbetar med klinkteknik, en tradition som härleds till vikingatiden och som just har skrivits in på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.
Stensundsbåten är en uppdaterad variant av Trosabåten, men med några egna anpassningar och variationer.
Tekniken innebär att man låter långa bordplankor överlappa varandra för att bilda båtens kropp i en trappliknande konstruktion. För att lättare kunna hantera de långa borden värms de först i en stor ugn, eller en bastrumma, som är kopplad till en vedeldad panna.
– Då blir materialet mer hanterbart. Efter ungefär en halvtimme bär man in borden och försöker snabbt få dem på plats, berättar Jonathan.
Virket böjs till rätt form och stabiliseras mot båten med hjälp av tvingar.
Jonathan Liew har lärt sig mycket under utbildningens gång, om att bygga men också om sig själv.
Några hundra meter från verkstaden ligger platsen där årets fyra båtar ska sjösättas så snart som i maj. Då väntar en tredagarstur i egenbyggda skutor och Jonathan kan inte låta bli att le när han talar om den stundande sjösättningen.
– Det är något man går runt och drömmer om! Det kommer att vara ett stort ögonblick med mycket känslor.
Amanda Lind (MP) ska hålla tal när årets båtar sjösätts.
Med anledning av Unescos uppmärksammande blir årets sjösättning extra festlig. Amanda Lind (Mp) kommer att närvara och hålla tal.
– Det känns väldigt häftigt. Och att folk alltmer hittar tillbaka till det här gamla sättet att bygga båtar, sakta men säkert kommer det tillbaka, det är väldigt charmigt, säger Jonathan.