Efter krigsutbrottet i Ukraina lämnade Kateryna Ponomarenko landet tillsammans med sin man, Vasily Davniy och barnen Stanislav, Anja och Sascha. Tillsammans med Katerynas mamma, Raisa Izvienkova, och bror, Ihor Izvienkova, befinner sig familjen nu i ett fritidshus utanför Trosa.
– Från anläggningen i Polen gick det bussar till olika länder. Vi valde att åka till Sverige eftersom flaggan hade samma färger som vår. Det fanns inte tid att bry sig om något annat än att komma bort från kriget, säger Kateryna Ponomarenko.
Förutom sin man och tre barn hade hon sin bror och mamma med sig på bussen, som via färjan över Östersjön slutligen tog familjen till Malmö. Där träffade de en volontär som visste att Pierre Lundqvist från Vagnhärad sökte ukrainska hantverkare till sitt familjeföretag.
– Vi känner ukrainska byggarbetare som jobbat i Sverige och startade egentligen företaget för att kunna ge dem schyssta arbetsvillkor med alla rättigheter, försäkringar och korrekta löner. Men kriget kom emellan och de ingår i den ukrainska militären, säger Pierre Lundqvist.
Eftersom ukrainsk personal räknas som tredjelandsmedborgare skulle det ta nio månader för företaget att anställa nya medarbetare. Men när EU aktiverade flyktingdirektivet blev det möjligt för ukrainska flyktingar att börja arbeta direkt.
– Katerynas man är finsnickare med över tjugo års yrkeserfarenhet. Vi anställde både honom och hans svåger. Genom att utvidga företaget mot hushållsnära tjänster kunde vi även ordna jobb till Kateryna.
Katerynas man, Vasily Davniy, fick lämna kriget eftersom yngsta dottern Anja har Downs syndrom och ett medfött hjärtfel. Dagen då ryssarna inledde invasionen hade hon ett inbokat läkarbesök.
– Jag var på väg till sjukhuset i Charkiv när jag slog på tv-nyheterna och fick veta att kriget brutit ut. Familjen samlades och åkte sedan till min mammas hus som ligger i ett säkrare område, säger Kateryna.
Familjen stannade två veckor i huset.
– Vi täckte för fönstren och gömde oss i källaren på nätterna. Bomberna föll oftast på kvällen. När en raket slog ner fem kilometer från vår bostad och dödade ett barn bestämde vi oss för att lämna landet.
Tåget från Charkiv till Kiev gick långsamt, resan tog ett dygn stället för åtta timmar.
– Jag var väldigt orolig för att vi inte skulle få plats. Det satt femton personer i kupéerna för fyra passagerare och människor sov i korridorerna, säger Vasily Davniy.
Äldsta dottern Sascha förstod vad som hände. Men treåriga Stanislav ville åka hem.
– Han undrade vad ryssarna ville: ”Säg åt dem att låta oss gå ut så vi kan åka hem”. Efter att vi kom fram till Sverige har han börjat väta sängen.
Vasily har kontakt med vänner som bor kvar i Charkiv. "De lever men man kan inte längre lämna landet därifrån. De gömmer sig med sina barn, i skyddsrum och källare", säger han.
Till slutet av maj bor familjen i en fritidsstuga utanför Trosa som vänner till Pierre Lundqvist lånat ut.
– Folk har verkligen varit otroligt generösa. Men det är svårt att hitta boende för en familj på sju personer. Migrationsverket ger ingen bostad på arbetsorten. Men vi får lösa det på något sätt, säger Pierre.
I Ukraina har familjen två hem, en lägenhet i Charkiv och ett hus i Zmiiv där dottern går i skola.
– Allt var bra då. Vi hade arbete och tjänade pengar. På helgerna åkte vi med barnen till nöjesparker, säger Vasily som nu ägnar kvällarna åt att ta hand om barnen och ta del av nyheter från Ukraina.
Kateryna visar telefonen som är full av minnen från familjens helgutflykter.
– Här är vi i shoppingcentret och här har vi vattenparken. Vi levde ett vanligt vackert liv. Det fanns planer för framtiden. Nu vet jag inte hur vi ska klara oss. Men vi har i alla fall jobb och kan ge våra barn mat. Jag känner stor tacksamhet mot alla svenskar som ställt sig själva åt sidan för att hjälpa oss, säger hon.
Katerynas fotografier ger en glimt av familjelivet före kriget. Strax efter krigsutbrottet fördes de mest intensiva striderna utanför Charkiv, Ukrainas näst största stad med nära 1,5 miljoner invånare.