– Pjäsen handlar om vilka val vi gör, vad vi vill göra, vad vi undviker och vad vi faktiskt gör, säger Özz Nûjen.
Han är medveten om att han kan uppfattas som en kaxig individ men med Laika har han funderat mer över hur vi behandlar varandra utifrån våra olikheter och möjligheter. Hade han inte själv påverkats av texten, en 90 minuter lång enmansföreställning, hade han inte gjort den.
– Texten drabbar mig såklart, jag bär den med mig hela tiden. Den har många finurliga bottnar som plötsligt överraskar mig, säger han.
Förra året var både föreställningar och publikintag begränsat i och med pandemin. Men i år kör Riksteatern på 75 platser runt om i landet och den 9 oktober kommer han tillsammans med en dragspelsmusiker till Trosa.
– Eftersom den här föreställningen väcker frågor ska man gå med någon man vill diskutera med. Jag kommer själv att stanna kvar om någon vill prata med mig efteråt, säger han.
Pjäsen är skapad och regisserad av Ascanio Celestini och handlar om en man som återvänder till jorden. Genom ett fönster till en bar blir han stammis och betraktar människor som passerar förbi; de som har, de som inte har, de som är inkluderade och de som står utanför.
– Jag tror att alla upplever utanförskap. Det kan vara allt ifrån att man inte kommer in i grannsämjan till att fattiga är utanför de rika och tvärtom. Jag tror alltid det är bra att mötas – du blir en människa i mötet med andra människor, säger Özz Nûjen.