I tio års tid våldtogs Eivor Stavström av sonen i fosterfamiljen där hon bodde om somrarna. Det var på 50- och 60-talet det hände, men det där med att tiden skulle läka alla sår – det är helt enkelt inte sant.
– Jag går sällan ut ensam när det är mörkt, till exempel. Dyker det upp en man blir jag livrädd. Det är något jag får leva med, säger Eivor.
Den statliga myndigheten Ersättningsnämnden bildades i januari i år i syfte att betala ut pengar till sådana som henne: personer som, för att använda myndighetens egna ord, "mellan 1920 och 1980 utsatts för allvarliga övergrepp eller försummelser i samband med att de som barn varit omhändertagna i samhällsvård".
Eivor visar brevet som bekräftar att hennes ansökan kommit in. Det är daterat 11 januari.
– Jag var en av de första som sökte, och ändå tar det så här lång tid. Jag vet inte varför. En del av frågorna som ställs är så dumma och det känns som att de ska ha bevis, bevis, bevis.
Det var 2005, sedan en tv-dokumentär kastat ljus på fosterbarnstragedin, som resan mot upprättelse började. SN har flera gånger skrivit om Eivor och de kovändningar som kastat henne mellan hopp och förtvivlan – än skulle det komma pengar, än skulle det inte göra det, än skulle det bes om ursäkt i Stockholms stadshus.
Nu börjar beskeden droppa in hos de personer som ansökt om ersättningsbeloppet på 250 000 kronor. 58 procent har hittills fått ja, 42 procent har fått nej.
Att statistiken ser ut så får Eivor att vackla i sitt hopp. Men det handlar också om något annat.
– En del av det jag varit med om är ju att inte våga lita på människor, att få höra att "ingen kommer att tro dig om du berättar". Lite så känns det nu också.
I dagarna fick hon, efter att ha tryckt på, besked om att hon ska få komma på förhandling i slutet av november. Myndigheten kallar det så, Eivor själv använder ordet "förhör".
– Det känns så för mig. Jättejobbigt är det att sitta där så klart, oavsett hur de är. En del jag pratat med har varit otrevliga, andra har varit jättebra.
När förhandlingen är klar ska beskedet komma ganska snart. Få tycker att det handlar om pengarna i sig, och det tycker inte Eivor heller. Men kanske kommer hon och hennes man så småningom att kunna köpa en begagnad husbil.
– Det är en sådan sak man drömmer lite om. Då kan vi åka ner till Italien när det blir mörkt och kallt.