"När folk förstår att andra inte har det så bra, inte på andra sidan jordklotet utan här, i vår lilla by, och barnen slår in sina egna leksaker för att ge bort, då har vi verkligen planterat något", säger Magdalena Ljungberg.
"Hon gör det många bara tänker."
Så skriver en Trosabo, som aldrig träffat Magdalena Ljungberg, i sin nominering av henne till SN:s utmärkelse Årets lokala hjälte. En annan som nominerat Magdalena berättar att hon nyligen blev arbetslös och bad Ljungberg om hjälp: "Mindre än en timme senare kom hon hem till mig med grejer som hon fått skänkt av matvarubutiker och privatpersoner."
På en snölerig stallplan i sluttningarna ned mot Sillen står Magdalena Ljungberg, 49, och dirigerar en containertransport när tidningen berättar om nomineringen.
– Jag blev jätteförvånad, jag hade inte en susning om att folk skulle tänka så och göra så. Men det är jätteroligt, för då gör det att det syns mer, att hjälpen finns.
2019 började hon hjälpa till med att administrera den då nystartade Facebookgruppen "Hjälpen i Vagnhärad/Trosa/Västerljung", som förmedlar undsättning med allt från småsaker och tips, till mat och annat bistånd till folk i knipa.
– Inför första julen åkte vi och handlade åt folk, körde ut matkassar och julbordsrester.
Första året fick kanske 15 familjer hjälp, andra 20-25 och denna vinter har det varit uppåt 40, bedömer hon.
– Jag tror vi fick ihop 60-70 barn som fick julklappar. Det var ett digert arbete, jag och mina yngsta söner lade ut allt på köksgolvet och så prickade jag av i telefonen.
Därefter "pluttade" Ljungberg ned presentkort från Ica Trossen i kassarna och körde ut alltihop, dagarna innan jul.
Knappt 2 000 personer är medlemmar i Facebookgruppen, och all administration, all kommunikation och alla kontantbidrag går via mobilen i sjubarnsmammans lila ridbyxor. Denna jul blev det knappt 25 000 kronor kontant, plus mat, presentkort från en rad lokala företag, och klappar.
– Medlemmarna vet ju egentligen inte vem jag är, de swishar ju till mig helt privat, men jag är ju jätteärlig, så jag tar ju hand om de där och ombesörjer att de kommer till rätt personer.
Du fuskar inte bort pengarna?
– Inte ett dugg, inte en krona. Jag tar ingenting för att jag sitter och kör och så, utan jag bara tycker det är jätteroligt.
Södertäljefödda Magdalena Ljungberg är utbildad djursjukvårdare, men sadlade tidigt om till jourhem.
– Jag har haft 187 barn hittills. Framför allt mitt i natten, när barnen sover och allt är klart för dagen, så ordnar jag med hjälpgruppen.
Kanske bidrar uppväxten som skilsmässobarn, med frånskilda föräldrar som jobbade mycket och knapra förhållanden hemma, till hennes ideella engagemang.
– Jag har alltid velat hjälpa folk. Jag är en sån person.
Familjen Ljungbergs lilla hästgård i Trosa är också sambandscentral för hjälputkörningar till behövande.
Hon ger aldrig kontanter, och presentkorten ska inte gå att använda till alkohol eller tobak. En enda gång har hjälpen gått till någon som kanske inte behövde.
– Men i övrigt, man möts av tårar. Folk är olyckliga, skriver utlämnande meddelanden till mig som de inte ens känner.
– Och en familj vi hjälper ett år kan nästa år hjälpa någon annan. Det har skett vid flera tillfällen. Och vice versa. Det är inte lätt att vara förutseende för allt i livet.
Vad tänker du om att du gör det här helt spontant och godtyckligt, det skulle också kunna ske i offentlig regi?
– Ja, i den bästa av världar. Men jag tror samhället aldrig kommer att kunna styra upp allt. Så om vi andra hjälper varandra mycket mer hade det kanske inte behövts.
– Drömmen hade varit om vi kunde bjuda in varandra, tänk om alla kunde bjuda hem en hemlös vid jul. Det behöver inte vara krångligare.