Som det är nu sticker han ingen i ögonen. Skjorta, skinnjacka, välkammat hår. Det har sällan varit viktigare för Mikael Fredriksson att kamma håret än det är just nu.
– Det här med det yttre håller jag på. Men inuti blir det värre för varje dag.
Vi går och fikar på Marsipangården, Mikael och jag, och personalen hälsar igenkännande. Det händer att han är här på dagarna. Men mestadels sitter han på biblioteket. För att läsa, om naturvetenskap främst, och för att leta efter någonstans att bo.
Allt som dyker upp ringer han på.
– Det är inte pengarna som är problemet. Jag får försörjningsstöd och socialen säger att de betalar boende till en rimlig kostnad. Problemet är att jag själv måste hitta någonstans att bo, säger han.
Han har en turistbroschyr framför sig. Trosas olika hotell har blivit förprickade ett efter ett. Inget av dem har ett rum till en, för Mikael, rimlig kostnad.
Han har bott på vandrarhemmet Snipan tidigare, men bara en kort period. Ett tag bodde han på Häradsvallen också, betalade lite hyra och fixade lite grejer som tack. När lägersäsongen drog i gång gick det inte längre.
Han visar ett av ställena där han brukar sova. Vid väggen bakom Coop Konsum. Där finns en liten sänka som skyddar mot vinden.
Det är svårt att greppa hur man kan komma till ro på den kalla, smutsiga betongen. Man gör det inte, förklarar Mikael.
– Jag sover var tredje natt, ungefär. Då är det på ren och skär utmattning. Rånad har jag också blivit.
Det är fyra år sedan han flyttade till Trosa. Han hade träffat en kvinna här, de flyttade ihop och hade det bra ett tag.
Sedan blev Mikael av med jobbet och började dricka lite för mycket. I samma veva behövde sambons dotter flytta in, och Mikael kunde helt enkelt inte bo kvar i tvåan i centrum. Men vänner är de fortfarande, han och ex-sambon.
Det är hon som lånar ut sin dator så att kan söka boende, till exempel. Hon som låter honom komma och duscha. Hon som står för mobilabonnemanget även om det är han som betalar.
– Jag tycker mer synd om henne än om mig. För det här tär på hennes krafter. Min socialassistent säger jag heller inget ont om, hon försöker hjälpa mig så gott hon kan. Men något måste hända snart.
Han beskriver det som en fälla, ett Moment 22 han inte kan ta sig vidare ifrån. Något boende får han inte. Och för den som saknar boende är det svårt att få ett jobb. Men söker, det gör han. Annars skulle han inte få försörjningsstöd.
Mikael går till systemet och köper några öl ibland. Mest för att komma bort en stund. En gång i tiden var han beroende av amfetamin, men han slutade för 14 år sedan. Det var när han såg sorgen i sin mammas ögon som han bestämde sig för att bli ren.
– Sedan dess har jag varit det. Men jag är livrädd för att trilla dit igen nu när jag har det så här. För att jag ska bryta igenom helt och hållet. Den skräcken är nästan det värsta av allt.