Hösten 2014 kom Nael Baraka till Sverige från Irak via Libanon. I sitt forna hemland var han med om tortyr och en grov misshandel för tio år sedan som gjort att hans rörelseförmåga och självständighet i vardagen är kraftigt nedsatt.
För att ändå komma in i sitt nya hemland, där han har uppehållstillstånd, fick han flytta in hos sin syster som bott i Trosa sedan nio år tillbaka.
– Det var tänkt som en tillfällig lösning. Jag ville så gärna hjälpa honom eftersom hans fru och fyra barn är kvar i Libanon, säger systern.
Nu har det gått 2,5 år och Nael bor fortfarande kvar i sin systers lägenhet på Trosalundsberget i Trosa. Eftersom hon har tre barn och sambo är det en trångbodd tillvaro.
Lägenheten ligger på andra våningen i ett flerfamiljshus utan hiss vilket gör att Nael Baraka är isolerad.
– Hans allvarliga ryggskador gör att han ofta måste besöka läkaren. Men det blir väldigt besvärligt eftersom vi inte har någon hiss, säger systern, som vill vara anonym.
I drygt två års tid har familjen vädjat till både det kommunala bostadsbolaget Trobo samt Socialtjänsten om hjälp med en egen, bättre bostad till Nael.
– Men vi får bara svaret att vi ska hålla tummarna och hoppas på det bästa. För oss går inte det här längre. Jag lider med min bror och mina barn som blir påverkade av den här situationen.
Förutom att brodern bor i hennes lägenhet är hon även hans personliga assistent fem timmar om dagen.
– Han känner mig, men fem timmar är alldeles för lite. Jag kliver upp fem på morgonen och är med honom till elva på kvällen. Det är ett heltidsjobb.
– Skulle han få en egen lägenhet skulle allas situation bli mycket bättre. Framför allt för honom. Det gör ont att se honom ledsen, isolerad och deprimerad som han är i dag.
Nael Baraka fyller själv i:
– Jag vill kunna träffa människor igen. Att leva så här isolerat är inget liv och jag ville inte vara ett problem för min syster.