Så här kan jättelokor som har fått växa fritt se ut i augusti.
Jättelokan hör ursprungligen inte hemma i Sverige. Den importerades hit runt sekelskiftet, när det blev trendigt att ha jättelokor i trädgården.
Idag är jättelokan djupt impopulär bland människor. Den klassas som en invasiv art, eftersom den konkurrerar ut andra arter.
Dessutom är jättelokan farlig. Kontakt med vätskan inuti stjälken kan ge allvarliga skador på huden, om huden exponeras för solljus.
En av lokorna i Vagnhärad. Så här ser växten ut innan själva blomman har slagit ut – men saften är lika farlig som hos en fullvuxen loka.
En av många platser i Sörmland där lokan växer är längs tågrälsen utanför Vagnhärad. Boende i området har försökt få kommunen att komma och ta hand om de lokor som växer på kommunal mark, men intresset har varit svalt, menar de.
– De var här förra året, efter att vi hade ringt en massa gånger. Men de bara kapade stjälkarna, och lät allt ligga kvar. Det är ju precis så man inte ska göra, för då kommer de växa upp igen direkt, säger Charlotte Kåge Holmqvist, som bor i närheten av lokans ockupationsområde.
Hon menar att de gång på gång har kontaktat kommunen för att de ska komma och gräva upp jättelokorna innan de slår ut och förökar sig.
I Vagnhärad har de boende själva satt upp en varningsskylt för lokorna som växer på kommunens mark.
Kommunens parkingenjör, Maria Johansson, är ansvarig för arbetet mot de invasiva arter på kommunal mark. Hon känner till platsen och att metoden som använts har varit att hugga ner lokorna, snarare än att gräva upp dem.
– Ja, just där har vi varit varje år på uppföljning. Och det är den metoden vi använder, att hugga ner dem. Naturvårdsverket har den metoden i sina rekommendationer, svarar hon på kritiken från de boende.
Så vilket sätt att bekämpa lokorna är egentligen det effektivaste? Johan Linnander, Naturvårdsverkets expert, försöker förklara det som visar sig vara ganska snårigt.
– Om man pratar om mekaniska metoderna, det vill säga de icke-kemiska, så är det antingen att gå ner under jorden och ta upp dem, eller att ovan jord hugga av dem. Skillnaden är att det första, att gräva upp dem, utrotar lokorna. Att hugga av dem begränsar tillväxten, men det får ju bara temporär effekt.
Johan Linnander på Natuvårdsverket är expert på invasiva växter.
Det hela är till syvende och sist en kostnadsfråga, tycks det. Det tar helt enkelt mer tid och kostar mer pengar att utrota lokorna genom att gräva upp dem, än att hugga av dem och temporärt begränsa dem.
– På lång sikt blir det dyrare, att hugga ner. För det måste du göra flera gånger per år om du ska ha effekt, och sen kommer de ju komma tillbaka nästa år, säger Johan Linnander.