"Det är svårt att börja om på nytt och det blir inte lättare en andra gång", säger Daria Kondratieva.
– Det är inte enkelt att börja om i ett nytt land medan familjemedlemmar är kvar i kriget, säger Daria Kondratieva som med hjälp av vänner och tidigare arbetsgivare lyckades lämna det hårt krigsdrabbade Mariupol för att ta sig till Sverige.
Idag är hon en av de 61 ukrainska skyddsbehövande som befinner sig i Trosa kommun, där hon fått kontakt med invånare som hjälpt till med tillfälligt boende och att orientera sig i migrationssystemet.
– Det är en lång process. Vi kom till Sverige 8 april sedan tog det tre veckor innan vi kunde åka till Migrationsverket för att ansöka om bistånd. Därefter dröjde det till förra veckan innan vi kunde hämta våra bankkort.
I måndags började Darias dotter, Anna, i Trosas kommunala skola. Men utan långsiktigt boende kan fotfästet på nytt slås undan, när som helst.
– Här har vi lärt känna människor. Några av oss har jobb. Våra barn leker och går i skola. Om vi åker till Migrationsverket får vi en enkelbiljett till någon annan plats där vi måste börja om på nytt.
Samtidigt har kommunen 20 lägenheter redo för ukrainska skyddsbehövande. Där de som anlänt utan anvisning kommer kunna bo, troligen.
– Det senaste beskedet var att de skulle räknas in, men mycket är ännu oklart, säger kommunens socialchef Lisbeth Lampinen som berättar att kommunen nyligen upprättat ett hyreskontrakt som gör det möjligt att hyra ut lägenheterna som tillfälligt boende.
– Vi har skickat kontraktet till Länsstyrelsen som sedan ska ta det vidare till Migrationsverket. Men ännu har vi inte fått någon återkoppling.
Under tiden behöver Daria och de andra fortfarande hitta någonstans att bo.
– Kommunen har lägenheter men behöver besked som Migrationsverket inte ge eftersom är i kommunen, det är som badminton.
Daria berättar att otryggheten läggs till trauman från kriget.
Maryana Hrynkos familj tog sig från Ukraina till Polen och senare till Sverige via Tyskland. Nu söker de jobb och boende för att kunna stanna i Trosa där barnen precis har börjat skolan.
– Ibland undrar jag varför det känns så svårt, jag behöver ständigt påminna mig själv om att jag trots allt lämnat Mariupol.
Även Maryana Hrynkos har tagit sig till Trosa från Mariupol, där familjen bodde 35 dagar efter kriget i en källare.
Liksom många andra försöker hon nu hitta arbete och bostad för att kunna stanna i kommunen.
– För Maryana har den nuvarande bostadslösningen ett hårdare slutdatum, och hittar vi inget nytt återstår bara Migrationsverket, säger Micke Nyström, en av alla kommuninvånare som stöttar flyktingarna som kommit till Trosa.
Det gör även Jan och Pernilla Wadle som tidigt tog kontakt med kommunen angående boendefrågan.
– ”Ni får skicka dem till Migrationsverket när ni inte orkar längre” sa de. Och i början var det väl också sant. Men nu har tiden gått och de som kom hit har hunnit skapa sig liv i Trosa, säger Jan Wadle som påpekar att Migrationsverket inte heller vill flytta familjer mer än nödvändigt.
Jan Wadle Både engagerade Trosabor och skyddsbehövande är frusterade över den bristfälliga information som funnits att tillgå från kommunen och myndighter.
Förutom skolgång har skyddsbehövande barnfamiljer tillgång till samma utbud som övriga kommuninvånare. Men förutom enstaka initiativ, som klädinsamlingar, har kommunen inte vidtagit några riktade åtgärder.
Ännu har Lisbeth Lampinen bara träffat ett par stycken av Trosas ukrainska flyktingar, men hon ser gärna att fler hänvisas till socialkontoret.
– Det är viktigt att de får komma hit och träffa någon att prata med. Så kan vi försöka hjälpa till med det som är möjligt.
Vilken sorts hjälp kan det röra sig om?
– I dagsläget är det är information, vi kan uppdatera med det sista vi fått höra, och berätta att man är välkommen tillbaka.
Maryana Hrynko, Tetiana Kondratieva, Anna Kondratieva och
Rymma Alokhina.
Tatiana Makarova, Andreii Hrinko och Viktoriia Hrinko.