"Skjutbart vilt: rådjur, hare, vildsvin, grävling, räv."
En lista på en whiteboard-tavla klargör vad som gäller. Vi befinner oss utanför Stallarholmen, i en liten bod som tillhör Peter Lundberg.
Han är Fredrik Lundbergs farbror, tillika jaktlagets ledare. Att ingå i ett bra jaktlag är A och O, menar Fredrik.
– Det är så otroligt viktigt att ha bra folk omkring dig, folk som låter dig ställa de dumma frågorna och som verkligen lägger vikt vid säkerheten, säger han.
Vi är ett tiotal personer som samlats i boden denna milda, gråa morgon. Så här års jagar Fredrik och hans jaktlag så gott som varje helg. Tidigt, tidigt matsäcken och far iväg.
Varför? För den som är van att ägna sina lördagsmorgnar åt att sova ut och läsa tidningar känns frågan berättigad. Inför skogens stora lugn bleknar den undan.
– Naturupplevelsen är en stor bit av det här. Ibland är det så vackert att man baxnar, att man bara känner att man måste dela med sig, säger Fredrik.
Det är Instagram han syftar på. Jakt och sociala medier är annars inget som brukar rymmas i samma tanke. Tiderna förändras, men jakten omgärdas alltjämt av uttalade och outtalade regler.
"Se till att ha ordentligt kulfång" hör till den första kategorin.
"Ha inte med dig en Statoil-macka som matsäck" till den andra.
Fredrik Lundberg har skrivit en bok där han, bland mycket annat, går igenom regelverket med glimten i ögat. "Happy hunting" heter boken – är titeln tänkt att provocera? Det har hänt att Fredrik fått frågan.
– Jag blev förvånad, för jag har inte alls tänkt på det sättet. Jag har velat beskriva varför jag själv fastnat för det här.
Han har även velat skriva boken han själv saknade när han började jaga, förklarar han. En sådan som inte bara är en sammanställning av lyckade jaktminnen, utan som tar upp sådant som ofta tas för givet.
Vad man ska ha på sig, exempelvis. Hur man ska bete sig. Och hur det faktiskt känns att stå ute på pass.
Fredrik beskriver adrenalinpåslaget som enormt.
– Jag var helt oförberedd på det, på hur det faktiskt skulle kännas. Ändå började det med att jag tyckte att det var så spännande att plocka kantareller.
Han har rätt, visar det sig. Väl på plats på passet, som det heter, är det bara trädens svaga susande som hörs.
Många minuter går. Nästan en hel timme går. Så bryts tystnaden av hundskall. Kort därefter är det som att allting stannar upp när det obevekliga händer – ett skott ekar genom skogen.
– Ett rådjur är påskjutet, viskar Fredrik som fått informationen i kommunikationsradion.
Själv skjuter han inte särskilt ofta, säger han. Och han betraktar jakt som någonting oerhört svårt.
– Jag känner mig fortfarande som en nybörjare fast jag jagat i fem år. En van jägare fattar mycket snabbare beslut.
Det är mycket riktigt som skjutit rådjuret. En liten bock, mindre än en meter i mankhöjd. Jägarna hjälps åt att surra fast det i ett träd i väntan på att köttet ska tillvaratas.
Från levande djur. Till dött djur. Till kött som man lägger på tallriken. Sällan har processen varit lika överskådlig.
Åsynen av rådjuret som knutits upp i sina klövar kan utan tvekan ses som makaber, men Fredrik Lundberg ser det inte på det sättet.
– Mycket handlar för mig om att lämna mikroperspektivet. Det är x antal djur som behöver skjutas varje år och det är dansk fläskfilé för 49 kronor kilot vi behöver komma bort ifrån, säger han.