Det har hunnit publiceras några sommarporträtt i SN vid det här laget. Politiker har svingat golfklubbor, politiker har ansat tomatplantor, politiker har spelat basket.
Lite av varje kommer på tal när den lokala maktens företrädare får chansen att visa vilka de är utanför politiken. Vad som är sommar för dem.
Daniel Portnoff får grunna någon dag på vad han kan tänka sig att göra. När svaret kommer känns det självskrivet.
Han vill lämna på dagis. Eller förskolan, som det ju egentligen heter. Döttrarna Ebba och Agnes är vad som dyker upp i skallen när politiken skjuts åt sidan. Och hustrun Jennie, förstås.
– Det är familjen som är min fritid, det jag hinner med och prioriterar.
Rimligt.
Det finns politiker som snabbt blir personliga. Eller ja, så personlig man nu kan tillåta sig att bli i det yrket.
Trosas nuvarande kommunalråd hör inte till den skaran. Därmed inte sagt att han skulle vara distanserad, men han är alltid professionellt behärskad. Stadig i sin roll, liksom.
Därför känns det lite märkligt att sitta ner och prata om föräldraskap, favoriträtter och fritidsintressen. Områden där det är personen Daniels egenskaper och preferenser som styr. Inte politikerns.
Men är det sommar så är det. Och det där med livspusslet, som dagislämningen symboliserar, det är något Daniel Portnoff vet lika mycket om som vilken heltidsarbetande pappa som helst.
Kanske ännu mer. För han jobbar många procent mer än de 100 som är standard.
– Lämnar på morgonarna gör jag ofta. Hämtar gör sällan, för det klaffar nästan aldrig. Sedan brukar det i och för sig vara jag som lagar maten på kvällarna. Jag lagar nog 90 procent av maten hemma, det är mitt område. Men två, tre kvällar i veckan åker jag iväg igen för att jobba efteråt.
Är inte det inte jobbigt att ha det så?
– Det är ett sådant jobb. Det är ingen 40 timmar i veckan-tjänst jag har, det ser inte så ut. Hade jag inte tyckt att det var roligt hade jag inte gjort det.
Han blev heltidspolitiker när han var 26 år gammal. Året efter, 1998, var det val och då blev Daniel Portnoff Sveriges yngsta kommunalråd.
Det är han inte längre. Han är däremot ett av få kommunalråd som börjat unga och blivit kvar. År efter år. I majoritet som opposition. I samma lilla kommunhus i världens ände.
Hur kommer det sig?
– Jag tycker fortfarande att det är lika roligt. Det är den enda förklaringen jag har. Jag trivs väldigt bra med det jag gör, och det finns många orsaker till det. Vi politiker har ett gott samarbete i stort, tycker jag, men framför allt i alliansen. Och jag fungerar så som människa att jag tycker det är så otroligt viktigt att känna att jag gjort något viktigt när jag går från jobbet.
Har du aldrig funderat på att byta bana?
– Jo. Det är klart att det varit tungt bland mellan varven, och visst har det hänt att jag fått erbjudanden från annat håll som funderar över. Men hittills har fördelarna med det här jobbet övervägt.
Riksdagen då?
– Jag ska inte säga att jag valt bort det än. Men hittills har jag velat vara kvar här. Mycket för att man hamnar väldigt långt bort från väljarna när man arbetar i riksdagen. Här är avståndet mindre.
Mycket mindre. Vill han vara helt ifred får man åka någon annanstans, konstaterar Daniel Portnoff frankt. Här får han prata politik varenda gång han handlar på Trossen och det är, hävdar han, roligt. Är man typen som vill köpa sin mjölk ifred får man helt enkelt syssla med något annat.
Det finns ett ställe i Spanien som familjen Portnoff hyr när de behöver komma bort. Under högsommaren, efter Almedalen, brukar ett par sådana veckor infalla.
– Jag brukar försöka hålla lördagarna helt lediga, dessutom. Det lyckas jag ganska bra med.
I lilla Trosa är det lättare än på många andra håll att lägga livspusslet, menar Daniel Portnoff. Att han vill lyfta fram kommunens företräden är inte så konstigt. Det är ju han som styr den.
Fast även sett till hans privata livsval är det världens ände som gäller. Det är här han är uppväxt, det är här han vill leva och bo.
Han är uppvuxen i Vagnhärad, gick högstadiet i Trosa, bodde i Vagnhärad ett tag med sin förra fru och är sedan 2009 tillbaka i Trosa igen.
Hur han blev moderat har han berättat tidigare. Det var på Tomtaklintskolan det hände, och det var den då så aktuella betygsdebatten som kickade i gång engagemanget. Det där med att femmorna kunde ta slut, ni vet.
– Det orättvisa i systemet engagerade mig. Jag träffade en representant från MUF som jag tyckte resonerade bra i frågan, gick hem och läste partiprogrammet och det sammanföll med vad jag själv tyckte och tänkte.
Kom det hemifrån? Tja, kanske. Ingen i Daniel Portnoffs familj har varit politiskt aktiv, men i efterhand drar han sig till minnes diskussioner vid köksbordet.
Diskussioner där det varit moderata värderingar som styrt. Det är dem han själv känner sig hemma i alltjämt.
Nu toppar Daniel Portnoff moderaternas lista inför ännu en fyraårsperiod. Han tar det i sådana, menar att poltiken är ett yrkesval som måste göras igen och igen.
De senaste fyra åren är han stolt över. Han har ju blivit pappa gånger två. Men även på det professionella planet känner han sig belåten, säger han. Över att flera stora projekt rotts i hamn, över att Trosaalliansen gjort det den sa att den skulle göra.
Badhuset Safiren, då? Det har ju gått sådär...
– Visst har det varit gupp på vägen i många frågor. Det värsta när det gäller Safiren har egentligen varit förseningarna. Vi hade gärna sett att det varit klart för över ett år sedan.
Kan du se något du som politiker hade kunnat göra annorlunda?
– Det får vi dra slutsatser kring när analysen är klar. Men det är nog så att vi behöver förstärka vår kompetens på upphandlingsområdet för att få bättre möjligheter att följa de här processerna. Man blir väldigt utlämnad när man som liten kommun hamnar i händerna på ett stort företag på det här sättet.
Typiskt Daniel Portnoff-svar. Jättetypiskt, faktiskt. Han svävar sällan på målet. Låter ofta som en företagsledare när han pratar om utvecklingen i Trosa kommun. Stadig i rollen, som sagt, och undra på det – han har ju haft den så länge.
Men ärligt talat. Drömde du aldrig om något annat som ung?
– Jo, mitt huvudintresse var egentligen musiken. Jag spelade i band, det gick åt det synthiga hållet. Men det slog aldrig riktigt. Så jag fick bli politiker i stället!