Firas Wakkas, samordnare på Brommagården, får framför allt får två frågor. "Hur länge ska vi stanna här?" är en av dem. "När skickas våra barn till skolan?" lyder den andra.
Skolfrågan är också mycket riktigt det första som kommer på tal när vi knackar på dörren till den lilla stuga där Fida och Mohammad från Damaskus bor med sina två söner. På lagom ringrostig franska frågar jag Fida om hon trivs.
– Det är inte bra för barnen här, för de får inte gå i skolan. Lite lektioner ges det, men inte så det räcker, säger hon.
Samtidigt, understryker Fida, var skolgången långtifrån garanterad i det krigshärjade hemlandet.
– I perioder om två, tre dagar kunde vi inte lämna huset. Det var för mina barns skull som jag lämnade Syrien.
Huset där Fida och Mohammad bor kallas skogsstugan och ligger bara ett stenkast från Hållsviken. Att det känns ödsligt för den som kommer från en storstad är inte svårt att förstå.
– På nyårsafton, när det var fyrverkerier på andra sidan vattnet, trodde jag att det var krig igen. Jag blev rädd, säger Fida.
Längre upp i skogsbacken ligger Brommagårdens huvudbyggnad. Här sitter de tre syskonen Maliya, Raeef och Ghafar och väntar på att dagens svenskundervisning ska starta. Ghafar, som är yngst med sina 13 år, säger att han skulle vilja jobba som lärare när han blir äldre. Maliya och Raeef har en gemensam dröm – att bli läkare.
– Min mamma har varit mycket sjuk, och jag tycker inte om när folk är sjuka. Därför vill jag hjälpa dem, säger Maliya.
Mamma heter Zinat och kom hit med sina tre barn från Afghanistan för ganska exakt en månad sedan. Här, i en snötäckt, sörmländsk skog, väntar familjen på att en ny fas i livet ska ta sin början.
Brommagården är ett så kallat evakueringsboende som drivs av Trosa kommun på uppdrag av Migrationsverket. Det innebär normalt sett att de boende slussas vidare efter bara några dagar, men så har det inte blivit här.
– Det beror nog på att det är familjer som bor här, och att Migrationsverket tycker att det är ett lämpligt boende för dem, säger Graham Owen, socialchef i Trosa.
I nuläget sträcker sig avtalet med Migrationsverket bara januari ut, berättar han. Ett politiskt beslut finns emellertid som möjliggör en förlängning fram till sommaren.
– Skulle det visa sig bli mer långvarigt måste vi ordna det med skolfrågan, naturligtvis, säger Graham Owen.
Nu är det i stället aktivering som står i fokus. Här har Trosa stått på tå för att ställa upp, menar Firas Wakkas – Trosagymnasterna erbjuder exempelvis gymnastikpass varje söndag, och två gånger i veckan kommer Rädda barnen för att ge svensklektioner och leka med de små.
– Vi har även en granne här i närheten som kör folk in till stan, säger Firas Wakkas.
Att det är åtråvärt går inte att ta miste på.
– Jag har förlorat mitt hem, min skola, allt. Nu vill jag komma till en stad och träffa människor, säger 17-åriga Ninawa från södra Syrien.
– Men vi gillar ändå Sverige. Det är vackert och folk här är snälla, säger hennes syster Sadeer, 15 år.