"Mest kommer jag att sakna kollegerna och samhörigheten. Det är något speciellt med att jobba inom socialtjänsten", säger Lisbeth Lampinen, här med kollegan Gabriel Elmanius.
Hon hann knappt tänka "pension", så hade hon erbjudanden om nya uppdrag.
Lisbeth Lampinen har just gjort sin sista vecka som socialchef, men fortsätter att jobba för Trosa kommun fram till hösten. Från början var det tänkt att hon skulle jobba hundra procent, men så blir det inte.
Det var fler som var och ryckte i henne.
– Jag ska jobba tre dagar i veckan för Trosa kommun med att utveckla vår posom-plan (psykiskt och socialt omhändertagande i kris- och katastrofsituationer, reds. anm.) vilket känns helt rätt med tanke på den samhällsutveckling vi har. Och så ska jag också utreda lokalfrågor.
De andra två dagarna i veckan ska hon jobba för Sveriges kommuner och regioner.
– Jag ska utreda konsulentstödda familjehem för att hjälpa kommuner att skriva bättre avtal. Kommunerna kan idag "köpa" familjehem av företag och de avtalen kan se väldigt olika ut. Det ska bli jätteroligt att jobba med de här två uppdragen och det blir inte lika tufft som att vara socialchef då man har jour dygnet runt och ska ägna sig åt myndighetsutövning. Så det blir ändå en nedtrappning.
Hennes jobbigaste period i rollen som socialchef var när en grupp anställda gick ut i media och kritiserade hennes ledaregenskaper.
– Jag värnar om demokrati och att alla ska få säga sitt, men det är klart att det var jobbigt att det skedde i media. Jag hade önskat en mer direkt kommunikation med mig. Men samtidigt är det en del i att vara chef.
"När det är mycket på jobbet drar jag gärna på mig löparskorna och går ut och springer. Det rensar huvudet."
Du kritiserades bland annat för att du skulle vara med och bestämma om allt. Är du sådan som person?
– Nej, verkligen inte. Jag har enhetschefer och jag delegerar gärna, det jag kan. Däremot är det mycket som jag inte får delegera, i synnerhet när det gäller pengar. Där måste jag ta besluten enligt delegationsordningen.
IVO-anmälningar är också tråkiga.
– Min telefon har alltid varit öppen för alla att ringa till och jag har även tagit emot på kontoret. Jag förstår att man reagerar om man får ett negativt beslut, men om man pratar med mig kan jag förklara vad det beror på.
Att odla tomater, paprikor och zucchini är en favoritsysselsättning som Lisbeth Lampinen gärna ägnar sig åt på lantstället.
När hon började var det många konsulter på kontoret.
– Det är jobbigt när man inte har en stabil personalgrupp och jag var orolig för rättssäkerheten. Idag har vi jättebra anställda och jag skulle säga att jag lämnar över en bra stomme till min efterträdare att bygga vidare på.
Även om Lisbeth Lampinen fortsätter att jobba hoppas hon på mer fritid på lantstället, där hon odlar grönsaker eller rör sig ute i naturen.
– Och kanske blir det Norrland igen. Sen.