"På vårdcentralen fick jag rådet att smörja in mig med torv och lavendel, det skulle lindra sorgen efter ett förlorat barn. Det saknas så mycket kunskap om hur man ska ta hand om efterlevande."
Det var den 18 november 2022. Ett datum som för alltid kommer att vara förknippat med fasa och outsäglig sorg för familjen Ljungberg i Lövsta utanför Trosa.
– Maximus storebror hittade honom hängande på hans rum och försökte lyfta ner honom. Jag kom springande från stallet och påbörjade HLR. Han hade kräks i munnen och jag torkade med mina kläder, visste bara att jag måste få in luft i hans lungor, säger hans mamma Magdalena.
Räddningstjänsten kom, ambulans och poliser också. Allt var kaos. Men Maximus var död. Hans liv gick inte att rädda.
– Jag hade hans kräks på mig och jag kunde inte duscha eller byta kläder. Förstår du, det var ju det enda jag hade kvar av honom. Han var så ordningsam, det fanns inte en använd tröja i garderoben som jag kunde lukta på. När jag till sist blev tvungen att duscha en vecka efter att han dog grät jag floder.
Maximus lämnade inget avskedsbrev efter sig. Familjen stod handfallen med en enda fråga i huvudet: Varför?
– Han sa inget. Visade inget. Han hade vänner i skolan och på fritiden. Var omtyckt. Jag har grubblat massor på varför han gjorde det. Skulle han bara testa att hänga sig och förstod inte hur snabbt man blir medvetslös? Jag har tänkt på allt.
– Det enda jag kan tänka mig är att han var mobbad andra terminen i sexan. Blev en hemmasittare under en termin. Där försvann den glada lilla killen i grundskolan och blev den där som satt längst bak med huvan uppdragen.
– Han fick en självbild som inte stämde med verkligheten.
Men hemma var han en glad och omtänksam kille, älskade att hjälpa till med de barn, särskilt de små, som blev akutplacerade i hemmet som fungerar som jourhem.
– Maximus sa ofta att han också ville vara jourhem.
"Jag har suttit vid graven i timmar och sjungit alla vaggvisor jag brukade sjunga för Maximus."
Hela Magdalenas liv har gått ut på att hjälpa andra. Därför kände hon sig extra utsatt när somliga vänner och bekanta drog sig undan efter sonens död.
– Det värsta har redan hänt oss. Inget någon säger eller gör kan göra något värre. Man ska inte vara rädd för att närma sig den som är drabbad av suicid. Vi måste våga börja prata om det här. I skolan, vården, förskolor, hemmen, överallt.
Magdalena gick nästan omedelbart ut i sociala medier och berättade att Maximus tagit sitt liv. Det var så Pia Jonsson, boende på andra sidan skogen, kom i kontakt med henne.
– Min fru Satu hade skjutit sig exakt två månader före Maximus hängde sig. Jag hade inte heller någon aning och var bortrest när det hände. Vi skulle fira 30-årsjubileum och jag var så glad att vi klarat så många år ihop. Vi hade köpt nya ringar till jubileet och skulle fira helgen efter hon sköt sig.
Satu Petersson och Pia Jonssons bröllopsbild. De hade köpt nya ringar till 30-årsjubileet.
Det är så pass ovanligt att en kvinna skjuter sig till döds att Pia tvingades sitta i förhör hos polisen och svara på frågor om hon lejt någon att döda hennes fru.
– Det var helt sjukt. Jag fick inte komma hem till huset heller utan bodde hos mina föräldrar där jag skrek och grät i en liten lägenhet med tunna väggar. Grannarna måste ha undrat.
Hon kan relatera till Magdalenas känsla för Maximus uppkastningar.
– Hallen där Satu sköt sig sanerades innan jag kom hem. Men några månader senare såg jag små blodfläckar på väggen som de missat. Jag har inte klarat av att tvätta bort dem än, det är ju Satu.
"Jag är stark. Starkare än jag hoppades att jag skulle behöva vara", säger Pia Jonsson som just nu samlar krafter inför årsdagen av hustruns suicid, den 18 september.
För båda är livet fortfarande en kamp.
– Jag vill inte vara glad, konstaterar Magdalena och beskriver ångesten som en rosa elefant som sitter på hennes bröst.
– En dag sa min faster att 'hörru du, ska du inte kasta den där jävla rosa elefanten ut i djungeln?' Jag låg på en strand i Kroatien dit jag rest med min man och bara grät.
Men då började planerna på en manifestation emot suicid och för livet att ta form. På årsdagen för Maximus död. Och Pia hängde på.
Nu är planerna så långt gångna att det bildats en styrgrupp för manifestationen som kallas "Slut på tystnaden – en kväll för livet".
I dag är Magdalena Ljungberg och Pia Jonsson nära vänner, har daglig kontakt och jobbar med manifestationen som ska hållas i Trosa.
– Vi börjar med en pärladag den 15 oktober. Då kan alla som vill komma till Bomans hotell och göra armband som ska säljas till förmån för SPES, en efterlevandeorganisation för de som drabbas av suicid.
På årsdagen för Maximus död den 18 november blir det ett stort evenemang på Trosa torg med massor av tal, information, musik, sång och servering. Kyrkan, Ica och flera krögare i stan sluter upp.
– Jag ska tala, och Pia, och så ska vi skicka iväg 47 rislyktor på Trosaån, en för alla i Sörmland som tog sitt liv i fjol. Nu måste det bli ett slut på tystnaden.