"PÄ vÄrdcentralen fick jag rÄdet att smörja in mig med torv och lavendel, det skulle lindra sorgen efter ett förlorat barn. Det saknas sÄ mycket kunskap om hur man ska ta hand om efterlevande."
Det var den 18 november 2022. Ett datum som för alltid kommer att vara förknippat med fasa och outsÀglig sorg för familjen Ljungberg i Lövsta utanför Trosa.
â Maximus storebror hittade honom hĂ€ngande pĂ„ hans rum och försökte lyfta ner honom. Jag kom springande frĂ„n stallet och pĂ„började HLR. Han hade krĂ€ks i munnen och jag torkade med mina klĂ€der, visste bara att jag mĂ„ste fĂ„ in luft i hans lungor, sĂ€ger hans mamma Magdalena.
RÀddningstjÀnsten kom, ambulans och poliser ocksÄ. Allt var kaos. Men Maximus var död. Hans liv gick inte att rÀdda.
â Jag hade hans krĂ€ks pĂ„ mig och jag kunde inte duscha eller byta klĂ€der. FörstĂ„r du, det var ju det enda jag hade kvar av honom. Han var sĂ„ ordningsam, det fanns inte en anvĂ€nd tröja i garderoben som jag kunde lukta pĂ„. NĂ€r jag till sist blev tvungen att duscha en vecka efter att han dog grĂ€t jag floder.
Maximus lÀmnade inget avskedsbrev efter sig. Familjen stod handfallen med en enda frÄga i huvudet: Varför?
â Han sa inget. Visade inget. Han hade vĂ€nner i skolan och pĂ„ fritiden. Var omtyckt. Jag har grubblat massor pĂ„ varför han gjorde det. Skulle han bara testa att hĂ€nga sig och förstod inte hur snabbt man blir medvetslös? Jag har tĂ€nkt pĂ„ allt.
â Det enda jag kan tĂ€nka mig Ă€r att han var mobbad andra terminen i sexan. Blev en hemmasittare under en termin. DĂ€r försvann den glada lilla killen i grundskolan och blev den dĂ€r som satt lĂ€ngst bak med huvan uppdragen.
â Han fick en sjĂ€lvbild som inte stĂ€mde med verkligheten.
Men hemma var han en glad och omtÀnksam kille, Àlskade att hjÀlpa till med de barn, sÀrskilt de smÄ, som blev akutplacerade i hemmet som fungerar som jourhem.
â Maximus sa ofta att han ocksĂ„ ville vara jourhem.
"Jag har suttit vid graven i timmar och sjungit alla vaggvisor jag brukade sjunga för Maximus."
Hela Magdalenas liv har gÄtt ut pÄ att hjÀlpa andra. DÀrför kÀnde hon sig extra utsatt nÀr somliga vÀnner och bekanta drog sig undan efter sonens död.
â Det vĂ€rsta har redan hĂ€nt oss. Inget nĂ„gon sĂ€ger eller gör kan göra nĂ„got vĂ€rre. Man ska inte vara rĂ€dd för att nĂ€rma sig den som Ă€r drabbad av suicid. Vi mĂ„ste vĂ„ga börja prata om det hĂ€r. I skolan, vĂ„rden, förskolor, hemmen, överallt.
Magdalena gick nÀstan omedelbart ut i sociala medier och berÀttade att Maximus tagit sitt liv. Det var sÄ Pia Jonsson, boende pÄ andra sidan skogen, kom i kontakt med henne.
â Min fru Satu hade skjutit sig exakt tvĂ„ mĂ„nader före Maximus hĂ€ngde sig. Jag hade inte heller nĂ„gon aning och var bortrest nĂ€r det hĂ€nde. Vi skulle fira 30-Ă„rsjubileum och jag var sĂ„ glad att vi klarat sĂ„ mĂ„nga Ă„r ihop. Vi hade köpt nya ringar till jubileet och skulle fira helgen efter hon sköt sig.
Satu Petersson och Pia Jonssons bröllopsbild. De hade köpt nya ringar till 30-Ärsjubileet.
Det Àr sÄ pass ovanligt att en kvinna skjuter sig till döds att Pia tvingades sitta i förhör hos polisen och svara pÄ frÄgor om hon lejt nÄgon att döda hennes fru.
â Det var helt sjukt. Jag fick inte komma hem till huset heller utan bodde hos mina förĂ€ldrar dĂ€r jag skrek och grĂ€t i en liten lĂ€genhet med tunna vĂ€ggar. Grannarna mĂ„ste ha undrat.
Hon kan relatera till Magdalenas kÀnsla för Maximus uppkastningar.
â Hallen dĂ€r Satu sköt sig sanerades innan jag kom hem. Men nĂ„gra mĂ„nader senare sĂ„g jag smĂ„ blodflĂ€ckar pĂ„ vĂ€ggen som de missat. Jag har inte klarat av att tvĂ€tta bort dem Ă€n, det Ă€r ju Satu.
"Jag Àr stark. Starkare Àn jag hoppades att jag skulle behöva vara", sÀger Pia Jonsson som just nu samlar krafter inför Ärsdagen av hustruns suicid, den 18 september.
För bÄda Àr livet fortfarande en kamp.
â Jag vill inte vara glad, konstaterar Magdalena och beskriver Ă„ngesten som en rosa elefant som sitter pĂ„ hennes bröst.
â En dag sa min faster att 'hörru du, ska du inte kasta den dĂ€r jĂ€vla rosa elefanten ut i djungeln?' Jag lĂ„g pĂ„ en strand i Kroatien dit jag rest med min man och bara grĂ€t.
Men dÄ började planerna pÄ en manifestation emot suicid och för livet att ta form. PÄ Ärsdagen för Maximus död. Och Pia hÀngde pÄ.
Nu Ă€r planerna sĂ„ lĂ„ngt gĂ„ngna att det bildats en styrgrupp för manifestationen som kallas "Slut pĂ„ tystnaden â en kvĂ€ll för livet".
I dag Àr Magdalena Ljungberg och Pia Jonsson nÀra vÀnner, har daglig kontakt och jobbar med manifestationen som ska hÄllas i Trosa.
â Vi börjar med en pĂ€rladag den 15 oktober. DĂ„ kan alla som vill komma till Bomans hotell och göra armband som ska sĂ€ljas till förmĂ„n för SPES, en efterlevandeorganisation för de som drabbas av suicid.
PÄ Ärsdagen för Maximus död den 18 november blir det ett stort evenemang pÄ Trosa torg med massor av tal, information, musik, sÄng och servering. Kyrkan, Ica och flera krögare i stan sluter upp.
â Jag ska tala, och Pia, och sĂ„ ska vi skicka ivĂ€g 47 rislyktor pĂ„ TrosaĂ„n, en för alla i Sörmland som tog sitt liv i fjol. Nu mĂ„ste det bli ett slut pĂ„ tystnaden.