Det är en ivrig och social hund som möter upp innanför dörren. Framtassarna i vädret, svansen på vift.
Så fort den lilla gula västen kommer på är det annorlunda. Teodora blir lugn och avvaktande.
– Då jobbar hon, säger Max Elnerud.
Max är Teodoras husse, tillika bibliotekarie på biblioteken i Trosa och Vagnhärad. Att han över huvud taget skulle skaffa hund var inte självklart – en gång i tiden var han nämligen hundrädd. Men så, när han och hans sambo bodde i Indien en tid, kom det en gathund och omvände honom.
– Den var väldigt snäll och trogen, och flyttade i princip in hos oss. När vi kom hem till Sverige var vi tvungna att skaffa hund, säger han.
Teodora kom till familjen Elnerud som liten valp. I dag, snart tre år senare, har hon fått sitt första jobb.
"Bokhunden och Astrid Lindgren" heter ett projekt som drivs av Linnéuniversitet i samarbete med Dyslexiförbundet, föreningen Hundsam och Åstorps kommun. När Max hörde talas om det gick han i gång.
– Teo är en finsk lapphund, en ras som samerna använder till att valla renar. Det är hundar som behöver arbeta och som behöver intellektuell stimulans. Det här tyckte jag lät perfekt eftersom hon kunde vara med mig på jobbet, säger han.
En gång i månaden det senaste året har Max och Teodora åkt ner till Skåne för att utbildas till bokhund respektive bokhundförare. Initialt handlade mycket om grundläggande lydnad, berättar Max. Sedan fick Teodora lära sig hur man hjälper barn med läsningen – nu kan hon exempelvis känna av om ett barn vill att hon ska vara riktigt nära, eller ligga en bit ifrån.
– Hon ska kunna läsa av alla elever och deras behov. I början gjorde det henne ganska trött eftersom hon ska vara uppmärksam och lugn på samma gång.
Eftersom Max är barn- och ungdomsbibliotekarie visste han redan en hel del om hur man stimulerar till läsning. Men nu vet han ännu mer.
Totalt 19 par gick kursen, och alla hussar och mattar var antingen lärare eller bibliotekarier. En av poängerna med projektet är att det vilar på pedagogisk grund, förklarar Max.
– Det ska inte bara vara en rolig grej. Ibland hör man talas om "läshundar", men då handlar det om vårdhundar eller terapihundar som extraknäcker. För att man ska kunna prata om en bokhund måste även människan ha en pedagogisk utbildning.
Under hösten och våren har Max och Teodora praktiserat med elever på Fornbyskolan. För bara någon vecka sedan fick Max sitt certifikat – ett bevis på att han nu är bokhundförare på riktigt. Teodora väntar för sin del på att få en väst där det inte står "under utbildning", utan bara "bokhund".
– Sista provet är att de kommer hit och tittar på när hon jobbar, säger Max.
Kan då vem som helst kika förbi något av biblioteken och träffa Teodora? Nja, inte riktigt. Av hänsyn till allergiker och hundrädda håller Max och Teodora till i ett särskilt rum på Fornbyskolan när de är där, och på kontoret eller i fikarummet på biblioteket. Där är det vanligt att barn på väg från skolan stannar till och kikar på henne genom fönstret.
– Hon är väldigt populär, säger Max.