Olga Tamsi har bott i Trosa sedan 2006. På Högbergsgatan har hon och Heikki Tamsi kunnat gå till såväl centrum som arbetet på Camfilfabriken.
Olga Tamsi är arg, och väldigt trött, dygnen har blivit längre medan sömnen minskat till ett par tre timmar.
– Ryssarna kanske sover om dagen, det är på nätterna alla stora städer bombarderas, säger hon.
Det är 16 år sedan Olga Tamsi lämnade livet i Ukraina och följde kärleken – Heikki Tamsi – till en villa på Högbergsgatan i centrala Trosa. Innan Heikkis pension kunde paret promenera ihop till Camfilfabriken där Olga fortfarande arbetar.
– Jag brukar gå till jobbet klockan fem på morgonen, men i måndags vaknade jag redan klockan fyra. Tio minuter senare ringde min son. "Mamma, de har börjat bombardera", sa han.
Olgas dotter följde sin mamma till Sverige. Det ville inte Yurij som stannade i Ukraina med sin mormor.
– Vi köpte en lägenhet åt dem utanför i Boryspil utanför Kyjiv. Där finns Ukrainas största flygplats, eller fanns, den finns inte längre. Den bombades 24 februari klockan 04:00.
Olga påpekar att städernas namn låter annorlunda på Ukrainska.
– De svenska stavningarna av Kiev och Borispol utgår från hur man säger på ryska.
Sedan dagen då Borispols internationella flygplats slutat fungera har hennes son och mamma ingen möjlighet att lämna landet, eller kriget.
– Min mamma och min son upplevde bombningarna. Sedan dess väntar de på nya raketskjutningar varje natt. Men än så länge har de klarat sig. Tack och lov.
Under intervjun får Olga ett telefonsamtal, sonen Yurij berättar att allt ännu är okej.
– Han har köpt två limpor. Tyvärr är det tomt i butiker och mataffärer. Men han lyckades köpa bröd och chips. De kan klara sig en stund.
Olgas mamma, Alexandra, har tillräckligt med medicin för att behandla sin diabetes i ytterligare en vecka, och kanske några dagar till.
– Hur det blir sedan? Ja, det är frågan. Men vi får hoppas att det löser sig. Kanske är situationen en helt annan om en vecka. Det är det ingen som vet, ingen vet ens vad som kommer hända i natt.
Olga berättar att sonen, som önskar se sin mormor i säkerhet, inte vill lämna landet för egen del.
Trosabon Olga Tamsis mamma, Alexandra, och sonen Yurij befinner sig fortfarande i Ukraina.
– Du skulle bara veta vilken förändring som uppstått under dessa fem dagar. Förra veckan ville min son skaffa jobb i Europa. Nu är det helt annorlunda. "Nej, jag ska ingenstans. Vem ska då bygga upp mitt land? Vem ska försvara det?", säger han.
Enligt Olga är sonen inte unik. Som exempel berättar hon om väninnans dotter som lyckades lämna Ukraina och tagit sig till Sverige.
– I 18 timmar stod hon med två barn vid ukrainska gränsen innan de fick passera. Tack och lov lyckades de komma hit. Men hon känner sig som en förrädare. "Jag lämnade mitt hemland medan alla andra strider", säger hon. Fast hon gjorde det rätta för sina barn.
Yurij har försökt ställa upp som frivillig stridande, men det har inte funnits plats för honom i nuläget.
– Han står som reserv i folkarmén, det är så många människor som har ställt upp för att försvara landet.
Olga gråter när hon berättar om motstridiga känslor – mitt i all oro känner hon stolthet inför sonen och de andra landsmännen som slutit upp sedan krigsutbrottet.
"Igår kom jag hem och hittade en bukett blommor vid dörren. Iris och blågult."
– Putin trodde att han skulle ta Kyjiv på åtta timmar. Vi är inne på sjätte dygnet och Kyjiv står fortfarande. Kyjiv är ukrainskt. Även om den ryska armén står runt omkring.
Vid sidan av familjen har Olga flera nära vänner i Kiev som hon känner stor oro för.
– Det exploderade en raket bredvid huset där en av mina gamla klasskamrater bor. Splittret nådde hennes fönster.
Vännen klarade sig, men inte opåverkad, Olga är rädd att hon blivit traumatiserad för resten av livet. Andra vänner har suttit i skyddsrum de senaste tre dygnen.
– De kommer upp ibland, men går ner när sirenerna larmar.
Dygnen har blivit längre för Olga Tamsi och sömnen minskat till ett par tre timmar. "Ryssarna kanske sover om dagen, det är på nätterna alla stora städer bombarderas", säger hon.
Det var efter Vladimir Putins tal 21 februari Olga förstod att någonting skulle hända.
– Men ingen trodde att han skulle invadera Ukraina från alla tre sidor samtidigt.
Olga är tacksam mot omvärlden. I synnerhet mot Polen som skickade hjälp redan första timmarna efter kriget. Själv har hon fått blommor och mycket stöd från grannarna och arbetskompisar. Under intervjun kommer chefen från Camfil förbi huset med semlor.
– Jag är enormt tacksam. Jag har en kollega, Annette Arvidsson, som åker runt och samlar kläder till barnflyktingarna. De som kommer till Sverige har ingenting med sig, bara små ryggsäckar. Jag skulle vilja säga att i dag är vi alla ukrainare, hela världen.
