Kristin Boman visar upp ett par av sina exklusiva damskor som den som bor i rummet får låna. Än har ingen gäst råkat få med sig ett par hem.
Hon virvlar in i foajén till vårt möte, ber desperat en anställd om en capuccino, "kaffe, jag måste ha kaffe!" och säger att hon ser hemsk ut för att hon hyrt en lastbil på morgonen och varit i Årsta och handlat sommarens alla blommor till hotellet.
Vi ska prata om hennes kärlek till skor och om idén om att låna ut dem till hotellets gäster, som blivit något av Bomans signum i hotellvärlden. Men det blir så mycket mer, för Kristin bubblar av tankar, idéer, minnen och åsikter.
Hon är kvinnan som inte kan åka ens på den kortaste lilla resan utan att köpa ett par skor. Och nu pratar vi skor.
– Manolo Blahnik, Dolce Gabbana, Louboutin...
Kristin räknar upp det ena dyra designermärket efter det andra, skor som börjar med en prislapp på 7 000 men kan kosta det dubbla. Hon köpte sitt första par Manolo Blahnik på Ebay när hon var 19 år och bodde i New York.
– Sen har det bara fortsatt. Jag ska fylla på med fler här på hotellet snart. Jag orkar inte riktigt gå i höga klackar längre. Och så får jag skor av kompisar. Ibland kommer det någon gäst med skor som de köpt på loppis men jag bara "nej, nej, här pratar vi Prada och uppåt". Det är ju det som är grejen! Det finns så många kvinnor som aldrig har fått sätta sin fot i ett par Manolo Blahnik, här kan de det.
Om de har Kristins storlek vill säga, 39–40. Men det finns något par i 38 och "några riktigt små".
Inte precis den traditionella minibaren som möter i ett av Bomans rum. Skorna är fria att låna, och inte ett enda par har försvunnit under de 15 år Kristin lånat ut dem.
Hon berättar om en kvinna som kom till hotellet helt utan skor. Det var fullbokat och just hennes rum hade inga skor.
– Då fick vi gå igenom gästlistan och hittade en man som bodde ensam i ett rum med sju par Manolo Blahnik-skor. Platschefen fick gå upp och knacka på och fråga om det var okej att han hämtade några skor åt den kvinnliga gästen.
Jag föreslår att han kanske tagit in på Bomans för att få gå runt i alla dyra stilettklackar själv.
– Men då behövde han väl inte sju par, skrattar Kristin.
Det är en dyr hobby, konstaterar hon utan omsvep.
– Men då är det väl tur att jag kan dela den med alla gäster?
Nu är hon herre på sitt eget hotell, Kristin Boman, som kan dra till Paris över dagen för att köpa in nya tyger till hotellet eller väljer resmål efter att spana in ett nytt spännande hotell.
En annan passion i hennes liv är tyg.
– Ja, jag köper tyg på nästan varje resa, helst i Paris eller New York. Min son pluggar film i New York, så jag har en anledning att åka dit. Men jag kan lika gärna säga åt min dotter Amanda att jag bjuder på långlunch på hotell Costes i Paris om hon bara hänger med på en dagstur och tar med två tomma väskor som jag kan fylla med tyg, skrattar hon och erkänner att hon till stor del är impulsstyrd.
Men när det gäller inredning, en av Kristins favoritsysselsättningar, vilket syns på Bomans hotell, är inget impulsstyrt. Hon har allt klart för sig i sitt huvud, vet exakt hur slutresultatet ska se ut.
– Och så är jag Bukowskisknarkare också, letar alltid efter möbler som jag kan köpa till hotellet, skrattar hon.
För hotellet är som en levande organism, det blir aldrig färdigt.
Inget rum är det andra likt. Kristin Boman älskar att överraska och eftersom hon inte gillar dörrar och tak har hon sett till att många av dem försetts med målningar.
– Jag startar nya projekt hela tiden. Ett rum blir aldrig klart, när jag lessnar på det gör jag om det. Jag måste jobba med händerna också. Och man får fan inte vara lagom! Det gäller att sticka ut. Jag har absolut inget sug att vara mainstream. Dessutom kan det inte bli too much så länge det är stilfullt. Min största kick är när jag kan överraska mina gäster.
– Och jag hatar nött! Det ska vara top notch. Jag har faktiskt anställt en kompis som går runt med pensel och håller efter konstant. Det gör jag själv också.
"Det som finns i rummen måste hålla samma nivå i restaurangen, allt måste matcha varandra – och vara top notch", förklarar Kristin som har Fredrik Andersson som chef i köket och stjärnkocken Fredrik Eriksson, tillika krögare, som mentor.
Precis före pandemin sparkade Kristin hela sin styrelse.
– Jag tyckte att det gick för långsamt. Det kan man säga om mig, jag är jävligt snabb på bollen och när jag bestämt något sätter jag fart. Jag tror faktiskt att det blev vår smala lycka att jag gjort det när pandemin kom. Jag kunde bestämma allt själv och ta snabba beslut.
Men bestämma allt själv är något hon fått lära sig den hårda vägen när hennes man Benson, högst delaktig i hotellverksamheten, gick bort för 15 år sedan.
– Ja, usch det var hemskt, säger hon, ser ut genom fönstret och knyter ena handen.
De var på semesterresa med goda vänner i Moskva när Benson blev dålig.
– Vi hann hem och till Karolinska. Men det var aldrig att han skulle dö. Det enda det pratades om var att han skulle göra en bypass. Men så stannade hjärtat – och han dog. En vältränad 43-åring. Tänk att det är 15 år sedan. Lång tid...
Länge efter att Benson oväntat gick bort tänkte Kristin "hur hade Benson gjort?". Men en dag insåg hon att hon faktiskt kan själv.
Kristin tystnar men tar sats igen.
– Och jag som är trygghetsjunkie. Hela min värld rasade. Och det var katastrof för barnen, de var ju inte gamla, elva och 14 år bara. Amanda var verkligen pappas flicka – och så hade de en trasig morsa som skulle ta hand om dem. Jag hade panik, kände att jag klarar inte det här.
Hotellet tappade fart och kvalité och var dessutom fullt av smärtsamma minnen av Benson.
– Han älskade akvarier och jag hade gett honom ett saltvattenakvarie i 40-årspresent som vi hade här på hotellet och som han skötte om varje dag. Det var ju viktigt det där, hur det sköttes. Och hemma hade vi tre akvarier. Ett började läcka efter en vecka och jag kände bara att jag orkar inte ha kvar de där akvarierna.
Det tog ett bra tag innan alla spår plånats ut. Även om det inte var ett måste för att gå vidare känns det skönt när det är gjort, konstaterar hon.
Kristin Boman, 57, fyller sitt boutique-hotell Bomans med sådant hon älskar själv: god mat, lyxiga skor, musik, vackra tyger och ting – och inte minst konst." Jag älskar fotokonst, och den kan alla komma hit och titta på, utan att bo på hotellet."
– Nu känner jag tydligt att det är bara jag här, bara mitt. Det enda som fortfarande finns kvar är viner som han köpte, han var ju sommelier, bland annat på Nyhetsmorgon i TV4.
Mycket tack vare det jobbet fick paret många värdefulla kontakter som Kristin har nytta och glädje av än i dag, och nätverket har bara växt. Hon har haft poddafton med Jenny Strömstedt (som gifte sig med Niklas på Bomans), författarafton med Jan Guillou (som skjutit djuren som klär stolarna i hotellbaren), föreläsning med Jan Eliasson (som i radio sa att Bomans var ett av tre ställen i världen som han skulle vilja besöka – gissa vem som ringde upp med en inbjudan?) och hon har haft både Amelia Adamo och stjärnkrögaren Fredrik Eriksson som mentorer.
"Jag hittade ett handfat som är format som ett hjärta, det tycker jag är så fint", säger Kristin som samlar på sig grejer till hotellet från sina resor världen över.
– Jag är bra på att ta hand om mina vänner, att se till att de mår bra och får allt de behöver när jag kan bjuda hit dem, säger hon med en gest mot hotellreceptionen som är en del i den senaste stora investeringen på Bomans, om- och tillbyggnader för 11,5 miljoner kronor, "inrett och klart".
– Jag kan säga att hade kriget i Ukraina hunnit bryta ut hade jag inte gjort det, men nu hann vi starta bygget före det. Men det hade gått bra under pandemin och jag hade bullat upp en liten besparing så ekonomin såg hyfsad ut – men nu är den dålig igen! Men det reder sig väl, säger Kristin och skrattar hjärtligt.
Hon har en wing woman, som hon kallar henne. Maria Krona, 50, som jobbat på hotellet till och från sen hon var 19.
– Hon är bra på allt som jag inte kan, HR-frågor, schemaläggning och sådant.
"Sådana här älskar jag", säger Kristin och passar på att kolla så att kristallerna är fria från damm.
Kristin är på hotellet varje dag. Försöker gå igenom alla rum efter städning och kolla att allt är top notch innan gästerna anländer. Målar väggar. Planterar blommor. Pratar med gäster.
– Jag tror att det är viktigt. Att jag syns. Viktigt är också att det i rummen håller samma nivå som i restaurangen. Vi har jobbat mycket med det, helheten, allt ska matcha varandra.
Med händerna ritar hon en cirkel i luften.
– Den måste vara perfekt. Det får inte vara ett hack i den någonstans.
"Det där hjärtat beställde jag av en konstnär, det är helt i läder. Jag tycker det är coolt, men det ska vara upplyst", säger hon och slår på lampan som glömts.
Kontrollfreak?
– Nej, men jag tycker att jag är så pass gammal och har så mycket erfarenhet att jag kan det här i dag.
Att ta alla beslut innebär också att man måste vara inblandad i det mesta som rör hotellet. När Kristin beskriver sina dagar, medan vi skyndar runt till olika rum eftersom gäster nu börjar anlända, för att fotografera, är det svårt att förstå hur hon hinner.
– Folk brukar fråga om jag har tid för någon hobby, men ja, hotellet är min hobby. Jag älskar att jobba med det, säger hon enkelt.
Alla i familjen, Kristin, Benson, sonen Gustaf och dottern Amanda, har ett rum på hotellet som är "deras". "Visst är hon fin?", säger Kristin när hon visas Amandas rum.
Kommer din dotter Amanda, som också jobbar här, att ta över efter dig?
– Nej. Hon har sett hur mycket jobb det är. Det är klart att det är lite sorgligt, jag har ju tagit över efter min mor och styvfar. Så den dagen jag lägger av blir det försäljning, säger hon och knäpper på en lampa och rättar till en gardin innan hon går ut ur rummet som snart ska välkomna nya gäster.