Mamman, vi kan kalla henne Anna, har en stor familj. De senaste åren har två av hennes barn av olika skäl hamnat i drogmissbruk.
Den ena sonen, som i den här texten kallas Alex, är 19 år. Den andra sonen, som vi kan kalla Markus, är 27. De har båda haft svårt att få hjälp, berättar Anna.
– Jag har varit nere på socialtjänstens kontor och krigat och haft hus i helvete. Jag satt där ute i väntrummet och sa att jag tänker inte gå förrän det kommer någon som pratar med mig. Ska det behöva vara så?
19-åriga Alex har under stora delar av livet haft problem med ångest, som haft grund i mobbning och utanförskap.
– I gymnasiet började han ta Tramadol, och det var då hans personlighet förändrades och det blev uppenbart att han höll på med droger. Det eskalerade till kokain, ecstasy, amfetamin. Någon månad innan studenten hoppade han av skolan.
Alex har varit inlagd på Sankt Göran under en kort period. Därefter skulle han ut i öppenvården, men det fungerade inte alls. Det slutade en kväll med att Anna fick ringa polisen för att leta reda på hennes son, som sprungit ut till skogs. Hon visste då att han hade droger på sig.
– Och de där två poliserna ska ha den största eloge man kan få. De är de enda som stöttat och varit förstående i den här soppan.
Men någon inläggning blir det inte. Under hela den här tiden har Alex haft en handläggare på socialtjänsten som han haft kontakt med.
– Alex har skickat sms på sms till handläggaren och bett om hjälp, att han inte klarar det här, att han behöver bli inlagd. Men de vill prompt att han ska gå på öppenvården.
Anna ville att socialtjänsten skulle skriva en handräckning, så polisen kunde hämta Alex, var han nu befann sig, och att han skulle bli inlagd för avgiftning.
– Då säger de att det är polisens jobb, vilket inte alls stämmer. Socialen måste be om handräckning, annars åker polisen inte ut. Jag blev så fruktansvärt arg och sa till dem att jag skulle ringa tidningen. Då blev det plötsligt fart på dem, och dagen efter hade de beslutat om handräckning. Ska det krävas att man gör så? frågar Anna upprört, och höjer rösten.
– Jag blev så arg. Jag frågade hur personen som fattade besluten kunde gå hem på fredagskvällen och sätta sig i soffan med ett glas vin, när min son är ute någonstans och knarkar. Kan man bara koppla bort det när man går hem?
Annas andra son har efter en separation tappat greppet om sin tillvaro. 27-årige Markus har hamnat i ett snabbt eskalerande drogmissbruk som lett till skulder och hemlöshet.
– Vi har en historia av missbruk i min släkt, sådant här är ärftligt många gånger. Innan separationen och drogmissbruket hade Markus hus, Volvo, jobb. Sina två barn har han mist vårdnaden om, de är hos mig varannan vecka i stället.
Även Markus får hjälp inom öppenvården, men behöver mer hjälp än så, enligt Anna.
– Vi har sökt hjälp med lägenhet, och fått frågan varför han inte betalar hyran. Men vad är det som de inte fattar? Han är en missbrukare, han har en sjukdom, han klarar inte av det, säger Anna.
I nuläget bor Markus hemma hos sina föräldrar, men det är inte hållbart.
– Och vad gör man om man inte har någon som stöttar en och hjälper en? Det är deras skyldighet att hjälpa, men de drar sig i det längsta för det. Och samverkan mellan polis, socialtjänst, psykiatri, och vård, den finns inte alls. Jag vill att de får en tankeställare för hur de jobbar med människor, det får inte fungera såhär.