I ett bergrum i Stockholmsförorten Farsta ligger Ågestaverket. Ett mindre kärnkraftverk som byggdes för att förse området med energi, men som lades ner på 1970-talet. Efter att bränslet och styrstavarna togs bort så förseglades anläggningen och lades i malpåse – tills nu. I april påbörjades rivningen och runt årsskiftet börjar låg- och medelaktivt radioaktivt avfall att fraktas till Svafos anläggning i Studsvik där det ska mellanlagras.
– De har börjat mäta och lagra avfallet utanför Ågestaverket och kommer troligtvis att börja köra hit det efter nyår. En del material, som exempelvis gamla tankar, ska till ett annat företag här i Studsvik, Cyclife, för att återvinnas, säger Sven Ordéus som är vd för Svafo.
– Det allra mesta av materialet friklassas och hamnar aldrig i Studsvik. En del annat som inte är radioaktivt skickas till Kuusakoski i Oxelösund för att återvinnas, fortsätter Ordéus.
Uppskattningsvis är det totalt cirka 200 lastbilar med avfall som kommer att köras från Farsta under en fyraårsperiod. Det allra mesta materialet från Ågestaverket friklassas på plats i Farsta och hamnar aldrig i Studsvik, men det som gör det förvaras i ett lager i Studsvik i väntan på att utbyggnaden av Svensk kärnbränslehanterings slutlager ska bli klara, ett i mitten av 2030-talet, ett annat 2045.
– Jag tror att vi får hit det första lasset strax efter årsskiftet. Då lastar vi ut det ur containrarna och forslar in det i något av våra mellanlager. Det sker fjärrmanövrerat för att de som arbetar med det inte ska utsättas för strålning. Dels med en vanlig truck som har ett skydd, dels genom en travers inne i bergrummet som styrs från ett kontrollrum, säger Ordéus.
Hur farligt är det här för allmänheten?
– Vi har haft det här berglagret för låg- och medelaktivt radioaktivt avfall sedan mitten av 1980-talet och det har inte kommit ut någon radioaktivitet. Allt är förslutet. Avfallet fraktas i tjocka betongbehållare som ska klara en olycka. Det här är något som sker kontinuerligt på våra vägar. Jag är mer nervös för tankbilar med exempelvis ammoniak, säger Ordéus.
Ågestaverket hade en så kallad tungvattenreaktor av samma typ som planerades vid Marviken, på södra sidan av Bråviken, med reaktorer som gick att köra på natururan som Sverige kunde utvinna inom rikets gränser. Ett test för att se om Sverige kunde vara självförsörjande. För att förstå varför en reaktor av den här typen byggdes i ett bergrum i Stockholm och sedan lades ner efter så kort tid, får man ta en historielektion om kalla kriget.
– Det här var ett program som staten drev, men redan innan Ågesta hann starta hade industrin börjat titta på lättvattenreaktorer. Det statliga programmet lades ner 1974 och Marviken togs aldrig i drift. Ågesta var i drift i elva år och gick bara med vinst det sista året, delvis på grund av att det rådde en oljekris då.
Något som det inte pratats så högt om är att den här typen av kärnkraftverk var en del i Sveriges dåvarande plan att skaffa egna kärnvapen.
– Det var två parallella kärnkraftsprogram som drevs under en tid. Men till slut såg man ingen ekonomi i Ågesta och Marviken. Från de här tungvattenreaktorerna gick det att få slutprodukter som går att använda till kärnvapen. De producerade plutonium. Men när det svenska kärnvapenprogrammet lades ner på 1970-talet var man inte så intresserad längre.