Det står utbrända militärfordon längs med vägarna när volontärarbetarna närmar sig Balakliya.
– Strax efter att vi lagt oss i sängen på hotellet i Poltava ljöd flyglarmet. Kort därefter dundrade det till och hela hotellet skakade av smällen, säger Kristina Leivik.
Nu sitter hon i bilen i betydligt tryggare områden längre västerut.
Hon berättar om missilattackerna och om när hon och hennes bror fick klä på sig hastigt mitt i natten och gå till badrummet, som fick fungera som skyddsrum. Missilregnet fortsatte efter den första smällen – under flera timmar.
– Vi hörde flera nedslag på nära håll, säger Kristina Leivik.
Bara timmarna innan hotellväggarna skakade och himlen blixtrade var "Skicka vidare till Ukraina" på väg in till den sedan en månad tillbaka befriade staden Balakliya.
När de åkte mot Balakliya blev spåren av kriget allt tydligare för varje kilometer volontärerna närmade sig samhället.
Skelett från utbrända stridsvagnar dök upp och vägarna var leriga och sönderkörda. Sandsäckar och plywood satt framför husens fönster i de tomma och sönderbombade byarna. Militärposteringar med allvarliga soldatansikten dök upp när fronten närmade sig – vissa var väldigt unga, beskriver Kristina Leivik.
– Vi ser ljussken på himlen då och då och märkliga röda sken från drönare, säger hon.
Balakliya en plats där det förekommit tortyrkammare och krigsbrott, enligt de uppgifter Kristina Leivik nåtts av. När de själva rullar in i staden på kvällen är det utegångsförbud.
– Det är spöklikt tomt på människor. De håller sig i skydd inomhus, säger hon.
Hon beskriver raserade och skadade byggnader. Spår av strider på husen, efterlämnade stridsvagnar och militärt material och mängder med sandsäckar, bildäck och spanska ryttare. Redo att ställas fram om striderna skulle blossa upp igen.
Genadii och Volodymyr beskriver sex månader av skräck under rysk occupation.
De enda personer de träffar är Genadii och Volodymyr. Det är de som tar emot förnödenheterna. De har bott i staden under ockupationen och mår märkbart dåligt, förklarar Kristina Leivik.
– De berättar om ryssarnas plundringar och fruktansvärda beteende. Skräcken, rädslan och mörkret. Ångesten att inte ha mat till de som bor kvar i staden. Volodymyr grät när vi skildes åt.
Nära tusen barn uppehåller sig i området, enligt Kristina Leiviks uppgifter och är i stort behov av de förnödenheter som Tysbergainitiativet bidrar med.
Volontärerna hastar sedan till Poltava. De kör på små leriga vägar i över hundra kilometer i timmen och passerar stressade soldater vid checkpoints. Nya attacker har påbörjats.
Hjälparbetarna behövde ta sig mycket snabbt ifrån Balakliya och ibland ändra rutten för att ta sig till säkrare områden.