– Det här är bara en del, sen har vi fordonen där ute som är maxlastade. Vi har haft fullt upp både dag och natt. Det är ett intensivt arbete, säger Kristina Leivik som visar upp sitt hem fullt av förnödenheter som ska till flyktingar från Ukraina.
Huset är inte bara fullt med saker, det går människor ut och in. Nu ska allt in i bilarna för avresa mot Nynäshamn, där flera andra ansluter. Därifrån går färjan till Polen.
– De som åker är 12 förare och alla är själva föräldrar, förutom min systerson som är 19. Mårten är den äldsta, han är 70, hinner Kristina tillägga innan telefonen ringer igen.
Det är inte första gången familjen Leivik engagerar sig med något liknande. Under flyktingkrisen 2015 öppnade de ett flyktingboende för ensamkommande ungdomar i Stigtomta, som de fortfarande driver. Magnus Leivik har gjort liknande resor med en hjälporganisation förut, både till Haiti och Centralafrikanska republiken. Ändå är detta någon annorlunda för Magnus.
– Vi vet inte riktigt vad som väntar oss. Det här är ju en flyktingkatastrof i en europeisk kontext, det har likheter men skiljer sig också från flyktingkatastrofer tidigare, säger han.
Magnus vill vara tydlig med att man inte ska stötta dem i stället för att stötta en organisation.
– Det här är i bästa fall hjälp i några timmar eller dagar för ett fåtal personer. Sen kommer organisationer ta efter. De hjälporganisationerna som är där gör ju allt de kan, men nu ville många hjälpa till här, menar Magnus.
De har även fått stöd från andra delar av landet. Kristinas bror Johan Landewall bor i Strömsbruk utanför Hudiksvall, därifrån har också många bidragit med både saker och pengar. En annan medhjälpare är Oskar Wahlbäck från Stockholm, som tidigare bott i Kiev. Han fick nys om deras arbete i en artikel, och bestämde sig för att ansluta.
De som ska åka till gränsen är inte oroliga, och alla instämmer i att det är en stabil grupp. Magnus ska även dela med sig av bra saker att tänka på under en sådan här insats. Paret Leiviks dotter Emmy, 18 år, hjälper till att packa.
Är du orolig för de som åker ner?
– Ja det är självklart. Det känns jobbigt att min pappa och morbror och kusin åker ner. Men jag litar också på deras förmåga. Och pappas tidigare erfarenhet att åka ut i katastrofer och hjälpa till. Det får jag trösta mig med. Nej, men det ska nog gå bra! Det kommer det, säger Emmy.