Fängslad och piskad: Nu får hon fredspriset

"Kvinna, liv, frihet". Innan Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen tillkännagav att Narges Mohammadi var årets fredspristagare upprepade hon de slagord som har ekat i Iran under ett år som har skakat den religiösa diktaturen i grunden.

51-åriga Narges Mohammadi har fört en lång kamp för kvinnors rättigheter i sitt hemland. För det har hon gripits många gånger, dömts till flera fängelsestraff och utsatts för åtskilliga piskrapp. I dag sitter hon i ett av landets mest ökända fängelser tillsammans med många andra politiska fångar.

"Jag kommer aldrig sluta kämpa för att demokrati, frihet och jämlikhet ska bli verklighet", lyder en skriftlig kommentar från Narges Mohammedi som den amerikanska tidningen The New York Times har tagit emot i samband med Nobelkommitténs tillkännagivande.

Hon utropar att hennes kamp mot tyranniet och förtrycket går vidare, "sida vid sida med Irans modiga mödrar".

Skakat om Iran

Narges Mohammadis "kamp för att främja mänskliga rättigheter och frihet för alla" lyfts också fram av Nobelkommittén.

Under det senaste året har hundratusentals människor gått ut på gator och torg med krav på förändring, på ett sätt som inte har skett i den islamiska republiken tidigare. Tusentals av dem har gripits och förföljts. Hundratals har dödats och så sent som härom dagen anklagades regimens moralpolis för att ha skadat en 16-årig flicka så allvarligt att hon hamnade i koma.

Kommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen återkommer till demonstranternas tre bevingade slagord när hon talar om Mohammadi.

– Kvinna: Hon kämpar för kvinnor mot systematisk diskriminering och förtryck. Liv: Hon stödjer kvinnors kamp för att leva fullvärdiga liv. Denna kamp över hela Iran har mötts av förföljelse, fängslanden, tortyr och till och med död, säger ordföranden.

– Frihet: Hon kämpar för yttrandefrihet och rätten till självständighet, och mot regler där kvinnor tvingas hålla sig osynliga och täcka sina kroppar. De frihetskrav som framförs av demonstranterna gäller inte bara kvinnor utan hela befolkningen.

Familjen i exil

I sin bok "Vit tortyr" från 2021 – författad på bitar av toapapper utsmugglade från det hårdbevakade Evinfängelset – beskriver Narges Mohammadi avskedet av sin dotter som det mest plågsamma hon någonsin upplevt: de små armarna hårt lindade runt hennes hals, den kvävda gråten från en treåring som förstår men ändå inte.

Mohammadis make Taghi Rahmani är journalist och aktivist, och har likt henne kastats i fängelse flera gånger av den iranska regimen. Han och deras två barn bor sedan tio år tillbaka i exil i Paris.

– Jag har inte sett Narges sedan jag lämnade Iran. Under en period fick hon möjlighet att prata i telefon ibland; aldrig med mig, men med barnen. Sedan ett år tillbaka får hon inte prata med dem heller, sade han till TT i en intervju i januari i år.

Då slog han fast att deras arbete har varit värt konsekvenserna.

– Vi har betalat ett högt pris, men det finns iranier där ute som har betalat ännu mer. Många har förlorat sina liv och utsatts för ännu värre konsekvenser, sade Taghi Rahmani.

Fredsprisbelönad kollega

För 20 år sedan delades fredspriset ut till en annan iransk rättsaktivist, Shirin Ebadi, som också är en av Narges Mohammadis nära kollegor.

Nobelkommittén poängterar att Narges Mohammadis arbete har fortsatt innanför fängelsemurarna. Hon har till exempel lyckats smuggla ut en artikel som publicerades i den amerikanska tidningen The New York Times. Det skedde på årsdagen för den 22-åriga kvinnan Mahsa Zhina Aminis död, vilket blev startskottet för de omfattande protesterna. I samband med det brände Mohammadi och tre av hennes kvinnliga medfångar sina hijaber i protest.

– Vad hon skrev var att "ju fler av oss de låser in, desto starkare blir vi". Från sin fångenskap har hon bidragit till att protesterna inte har ebbat ut, säger Berit Reiss-Andersen.