Topphistorikern: Kriget var oundvikligt

Ryssar och ukrainare är ett och samma folk, hävdade Vladimir Putin i en lång essä som han plötsligt lät publicera på Kremls hemsida sommaren 2021. Där gav han en egen tolkning av ungefär tusen års historieskrivning – med slutsatsen att Ukraina som fristående statsbildning är ett sentida och onaturligt påhitt.

Ett drygt halvår senare inledde Putin den fullskaliga invasionen av Ukraina med ett anfall mot Kiev.

– Ukraina och Rysslands medeltida ursprung är i allra högsta grad en del av motivet till detta krig. Det är en historisk strid som föregår kriget, säger den prisbelönte författaren och professorn Serhii Plokhy, som leder forskningen om ukrainsk historia vid Harvarduniversitetet i USA.

Kom från Roslagen

Det hela lär ha börjat med vikingar.

Grunden till Kievrusernas medeltida rike, som hade sitt säte i Kiev, anses av de flesta historiker ha lagts av skandinaver som korsade Östersjön från dagens Sverige. Ordet "rus" kan ha samma ursprung som Roslagen, liksom Sveriges finska namn "Ruotsi".

– Med tiden blev riket slaviserat och där lades egentligen grunden till ett rättssystem, och till dynastier för både ryssar och ukrainare, säger Serhii Plokhy, som lyfter fram att treudden i Ukrainas statsvapen är hämtat från Kievrikets dito.

Rikets störste statsman var Vladimir eller Volodymyr den store (956–1015), som införde den ortodoxa kristendomen. Han står staty i både Kiev och Moskva. Den senare lät Vladimir Putin bygga efter annekteringen av Krim.

Århundraden passerade, mongoler invaderade, riken splittrades och kyrkan flyttade till Moskva. Men Kiev sågs fortsatt som rusernas historiska vagga och blev föremål för anspråk, inte minst av envåldshärskarna i det framväxande Moskvariket som senare skulle bli tsardömet Ryssland.

Avgörande i Poltava

Områdena i dagens Ukraina har varit eftertraktade, omstridda och över tid del av många olika riken.

– Det finns flera perioder där ukrainare verkligen har sökt efter sin identitet och sitt ursprung, säger Serhii Plokhy, som pekar på ytterligare en Sverigekoppling.

När Karl XII stred mot Ryssland i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet fanns det en ukrainskt statsbildning: Zaporizjzja-kosackernas så kallade hetmanat (ett rike). Det hade brutit sig ur den litauiska stormakten i väst, men då i stället kommit att bli ett ryskt lydrike.

– Karl XII kommer inte till Ukraina av en slump, utan för att han vet att det finns en ukrainsk stat som inte trivs med att vara en del av Ryssland. Så fort han kommer dit får han stöd av hetmanatets högste ledare Ivan Mazepa, säger Serhii Plokhy.

Sverige och kosackerna förlorar slaget vid Poltava, och kriget. För Sverige innebär det att stormaktstiden är över. För kosackerna innebär det att hetmanatet sakta men säkert inlemmas i det ryska kejsardömet som provinsen Lillryssland.

Även under första världskriget och ryska revolutionen utropas ett självständigt men kortlivat Ukraina.

Dykt upp igen och igen

– Men det finns en kontinuerlig identitet som manifesterar sig i dessa revolter och försöken att bilda ett självständigt land, säger Serhii Plokhy.

– Man kan komplicera det ytterligare genom att prata i detalj om språk, kultur och så vidare, men det faktum att den här statsbildningen dyker upp igen och igen i historien tyder på en kontinuitet i denna separata entitet.

Det vänder sig den ryske presidenten emot.

I ett postsovjetiskt Ryssland som famlade efter en ny självbild började Vladimir Putin tidigt att förkovra sig i den ryska imperialismen. En av hans favoritförfattare är Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagare och mångårig exildissident som kom att plocka upp mycket av det imperialistiska tankegodset om ett stort Ryssland.

– Han var en väldigt framträdande figur i Ryssland på 90- och 00-talet. Det är ytterligare en indikation på att detta är en bredare besatthet inom det ryska samhället, säger Plokhy.

TT: Var kriget till sist oundvikligt efter Sovjets kollaps?

– Vad vi ser i dag är ett av de krig som följer på det ryska imperiet och Sovjetunionens sönderfall. 1991 hoppades vi alla att det skulle ske utan större blodspillan. Men i dag, med ett krig som är det största i Europa sedan andra världskriget, inser vi att det i grund och botten var omöjligt att undvika en större konflikt.

Skador för generationer

Kriget bekräftar en grundregel – att stora imperier inte går under på ett fredligt vis, konstaterar Plokhy. Det finns gott om exempel på europeiska stormakter som lösts upp genom konflikter och krig, i processer som pågått över lång tid.

Och Ryssland har aldrig slutat betrakta sitt närområde som en egen intressesfär, anser den ukrainske historikern.

– Det internationella samfundet gav aldrig Ryssland vad det ville ha: status som rättmätig ledare i det postsovjetiska området. Så det var där dessa spänningar tilltog redan under 90-talet.

Vad innebär då kriget för historieskrivningen? Så här långt står det klart att Ukraina genom sitt motstånd kommer att finnas kvar på kartan i någon form, enligt Serhii Plokhy. Men om Ryssland segrar så kommer landet att fortsätta försöka förgöra den ukrainska kulturen och nationen, som han ser det.

– En ukrainsk seger skulle inte bara vara en seger för Ukraina, utan också ge Ryssland en stor anledning att tänka om kring sin moderna identitet och roll i världen, säger han.

Bilden av att ryssar och ukrainare är ett och samma folk har grusats.

– Krigets förstörelse, alla människor som dödats, familjer som splittrats. Det skapar problem inte bara mellan två länder utan också mellan två folk. Det lär sitta kvar hos allra minst denna generation och säkerligen fler därtill. Det är vad krig gör.