Till vardags arbetar Roger Wikell med den arkeologiska utredningen för Ostlänken, men det var på fritiden upptäckten gjordes. I måndags efter arbetet gick han en sväng i Lånestahedens naturreservat, samtidigt som han passade på att göra några telefonsamtal.
– Jag sprang på hällristningarna när jag pratade i telefon och tittade runt på gravfältet. Men jag gick inte på måfå, jag gick hit för att jag såg att det var en sådan plats som påminner om andra hällristningsplatser, fårbetat och i närheten av en gravplats, berättar Roger Wikell.
På fornminnesplatser finns kulturella koder som alla följer, berättar Roger Wikell, som även på fritiden ägnar sig åt sitt yrke. Tillsammans med Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam driver han forskningsprojektet Södermanlands hällristningar, som syftar till att upptäcka nya ristningar.
– Men vanligtvis är det de som ringer mig om en upptäckt, nu var det tvärtom, ler han nöjt.
För fyndet är en stor nyhet inom arkeologiska kretsar och telefonen har gått varm med gratulationer. S-formen på aktern och fören på skeppen daterar hällristningarna till yngre bronsåldern, så de är alltså är runt 3000 år gamla. Och kanske är de 14 skepp som hittills syns bara början på en betydligt större tavla.
– Det ser lovande ut att skeppet fortsätter här in under mossan. Förhoppningsvis är det ristningar hela vägen bort till stenen där borta, säger Roger Wikell och pekar tio meter bort.
Men vad som döljer sig under mossan får förbli där tills länsstyrelsen bestämt vad som ska ske härnäst. Direkt efter fyndet kontaktade Wikell sin kollega Anette Färjare som även är registrator på Riksantikvarieämbetet, så nu är hällristnigen på Lånestaheden registrerad i fornminnesregistret.
– Man går som på glödande kol, men gäller att ha is i magen och låta sakerna ha sin formella gång, konstaterar Roger Wikell.
Lånestaheden är känd för sina urkalkstenshällar, som är äldre än de på Gotland och tillkom före fossiltiden, och det är alltså på en av dessa de nya hällristningarna finns.
– Kalksten är mjukt, och ytan är så skrovlig så tunna ristningar går helt förlorade. Men de här är djupa och tydliga, visar Roger Wikell.
Hur var då känslan att springa på detta under ett telefonsamtal?
– Jag har hållit på med det här sedan 80-talet. När man letat så många gånger känns det lite overkligt att hitta något så stort i kalkberg.