Det som förr var en av väntsalarna, expeditionen samt speditionsrummet innehåller nu antikt porslin, nyvävda yllefiltar, vackra glas, retrogodis, avskavda möbler, välmanglade babylakan, klackskor från 1940-talet och 50 år gamla radioapparater. Allt valt med omsorg.
Mycket finns också bakom kulisserna, i väntan på att tiden ska räcka till för att fixa till dem. De får ny färg, tyg eller ett helt nytt användningsområde.
– Jag ser ofta något som jag vill ha, men vet kanske inte till vad, säger Eva Markussen, den som finlirar mest.
"Grovisen" Anna Olsson Ceder klär gärna om möbler, men överlämnar med varm hand detaljerade syarbeten till storasystern.
Tidigare hade systrarna sin butik i Trosa och under sommaren har de hållit till i Idala.
Nu flyttas sakta men säkert möbler och saker till stationshuset där verksamheten fortsätter.
De själva har alltid tyckt om gamla saker och sett möjligheter i allt. Nu konstaterar de att den nya generationen är rätt klok, med många som har ett öga för återanvändning och vågar skapa en helt egen stil med en blandning av gammalt och nytt.
– Man ska inte köpa en hel stil, utan låta sitt hem växa fram. Strunta lite i vad inredningstidningarna ger för färdiga bilder. Sen ska man komma ihåg att det inte ser ut så till vardags. Man får vara nöjd om det är schysst två dagar i veckan, man ska leva också, säger Anna Olsson Ceder krasst.
Om man vill satsa på en mer harmonisk inredning men inte vet i vilken ända man ska börja, hur gör man då?
– När det känns rätt i magen och man känner sig hemma med grejerna, då är det rätt, säger Eva Markussen, som uppmanar fler att lita till sig själva när det gäller stil.
Vilsna kunder som frågar dem om råd sitter själva ofta inne på mycket information om vad som passar dem, det gäller bara att locka fram det.
Även om det i vår tid finns utrymme för alla olika stilar så är vi omedvetet påverkade av de trender som kommer och går.
Just nu är det mycket 1950-tal, även ett par årtionden efter. Sofforna är nättare, tygmönstren organiska, träet är mörkt och välputsat.
Men även om saker kan putsas upp och fixas till så är perfektion inget som någon av dem eftersträvar.
– Jag har inte en enda sak eller person omkring mig som är perfekt, och jag vill ha det så, säger Anna Olsson Ceder.
Viktigare än yta är en själ eller en historia. Som den stora, avskavda mjölkkanna som de inhandlade nyligen en bra bit härifrån. Då fick de reda på att den en gång stått på en nu nedlagd bondgård i just Vagnhärad. Den längtade kanske hem.