"Miljön vid folkomröstningen, något som ingen tänkt på. Och allt papper till utskick kostar stora pengar. Men nu är vi i syrenernas tid och gullregnets månad och firar mors dag och annat fint. Ha en skön sommar hälsar Allan Karlsson i Vagnhärad."
Ungefär så brukar det, något förkortat, låta när Allan Karlsson hör av sig till Trosa kommun. Det framgår att han är bekymrad och kanske rentav irriterad över något, men också att han menar väl och vill sprida glädje till sina medmänniskor.
Minst ett par mejl om dagen går iväg till olika mottagare. Ibland blir det ännu fler – uppåt sex, sju stycken när Allan har flyt. Hur det kom sig att han blev en så flitig mejlare kan han inte riktigt förklara.
– Jag tycker väl att det är roligt. Vi skaffade vår första dator 1998 och körde med den ett tag. Det här är nummer tre, säger han.
Datorn står vid fönstret i lägenheten på Biblioteksvägen. Allan öppnar e-postprogrammet och visar den långa, långa listan med personer han varit i kontakt med. SN:s chefredaktör finns med, chefen för Trosa vårdcentral också. Men det är inte bara makthavare som får mejl av Allan.
En kaféägare i Närke hör till hans riktiga internetvänner.
– Jag läste en intervju där hon berättade om sin förälder som hade alzheimers. Då ville jag höra av mig, säger han.
Allans fru, Elsie, gick bort 2009 efter att ha lidit av demenssjukdomen i många år. Paret träffades i början av 50-talet, när Allan gjorde lantbrukspraktik i närheten av folkhögskolan där Elsie jobbade. 1959 köpte de Hunga Norrgård i Trosa och flyttade söderut. Barnen Håkan och Els-Marie var redan födda, lillpojken Hanz tillkom 1964.
I dag är det Håkan som har hand om gården.
– Han hade alltid dragit åt det hållet, trivdes med att vara ute. Så fort han kom hem från skolan var det att sticka ut, säger Allan.
Han har fortfarande kontakt med personalen på Ängsgården, demensboendet där Elsie bodde sina sista år i livet. Det är med stark kärlek i rösten som Allan pratar om sin fru, men också med sinnesfrid. Han har inte fastnat i sorgen.
– Det blev kärvt i början när hon försvann, men jag vande mig vid det också. Hon hade ju inte varit sig själv på väldigt länge då. Det är en otäck sjukdom som plockar bort bit för bit av folk.
Blicken bakom glasögonen är intensiv. Det här är en 91-åring som tänker, känner och klurar. Att intervjua honom har dessutom en god bieffekt.
Nu finns undertecknad också på mejllistan.