"I dag syns nästan inget av ärren. Men de kapar allt och spänner upp dig som en grillad kyckling under operationen", skrattar Robert Olsson.
Robert Olsson är en av dem som är tacksam för att någon, som han inte vet vem det är, sagt ja till donation. Han sitter hemma i villan utanför Vagnhärad med bilder och en dagbok från transplantationen som personalen i Lund gjorde åt honom.
– Jag tänker inte så mycket på vem jag fått hjärtat ifrån, men min fru tycker att det är ett vildhjärta för nu vill jag köra motorcykel, skrattar han.
När han var två drabbades han av en mycket ovanlig form av cancer som han behandlades för i tre år.
– Jag fick cellgifter och så strålade de. Hårt. Det var inte på 80-talet som nu, då de kan stråla med millimeterprecision. Nu tog de hela bålen, säger han och visar med ena handen i brösthöjd och den andra på låren.
Det tros vara anledningen till att halva hans hjärta bestod av ärrvävnad och fick jobba hårt för att pumpa runt blodet. Det förstorades och som en följd av det blev det läckage i klaffarna och ännu jobbigare för hjärtat. En ond cirkel.
Robert var en ung aktiv kille, styrketränade mycket och spelade stenhård rugby. Hjärtproblemen upptäcktes inte förrän han skulle mönstra.
– Jag fick gå på en hjärtklinik i Södertälje där jag bodde då.
Det är ett tag sedan Robert Olsson sett på bilderna från tiden direkt efter transplantationen som personalen tagit åt honom som minne. "Både i Lund och Huddinge har personalen varit helt fantastiska, som en familj nästan."
Robert kände inte efter så mycket. Men problemen blev bara värre och när han en dag inte orkade gå de 1,5 trapporna till lägenheten sa hans fru att "nu åker du till Huddinge!".
– Läkaren sa senare att han var rädd när jag kom in. Jag var alldeles grå i ansiktet. De satte omedelbart in en pacemaker och ändrade en massa mediciner.
Problemen kunde hållas i schack under många år, men för sju–åtta år sedan räckte det inte längre. Läkarna konstaterade att nu fanns bara en utväg – hjärttransplantation.
– Hur lång tid tar det? undrade jag och läkaren svarade allt från två dagar till två år.
Den kvinnliga samurajen på hans överarm är en hyllning till hustrun Jennifer. "För allt hon fått utstå på grund av mig och mitt hjärta", säger Robert Olsson.
Hans värden blev allt sämre och hjärtläkarna övervägde att sätta in en hjärtpump för att hålla honom vid liv tills de hittade ett hjärta.
– Den tar över hjärtats roll och pumpar runt blodet i kroppen. Du har ingen puls och måste ständigt bära på ett batteri. Då insåg även jag att nu är det nog ganska illa, ler han snett och tummar på bilderna framför sig.
Från det ögonblicket gick Roberts liv ut på att skapa förutsättningar för sin familj, hustrun Jennifer och barnen Love, idag 13 år och My, 6, att leva vidare utan honom.
– Man har bara en skyldighet och det är att kämpa – men jag tänkte att jag överlever inte det här.
Robert Olsson stod precis här när samtalet kom. "Ingen panik, men ta din förpackade väska, taxin är där om en kvart", sa de, ler Robert.
Så kom samtalet. Familjen hade precis plockat bort efter en tacomiddag. Taxin skulle hämta om en kvart.
– Fyra timmar har läkarna på sig att transplantera ett hjärta från en donator.
Robert minns en märklig händelse från när han gjorde sig klar att åka.
– Vår katt hade varit borta i tre månader. Precis då stod han och tryckte näsan mot fönstret, kom in och hälsade och åt lite. När jag hade åkt stack han igen – och vi har aldrig sett honom sedan dess.
Robert Olsson flögs i ambulansflyg till Lund där ett team stod redo. Själv var han inte orolig, nu ville han bara få det gjort.
– Men först skulle jag bli renrakad av en sköterska. Hon var hård, allt skulle bort, bara håret på huvudet fick vara kvar. Jädrar vad hon tog i! Jag var väldigt glad att jag fick ta de privata delarna själv, skrattar han.
"Så här såg jag ut direkt efter. Slangar som gick ut och in ur mig överallt. Jag var helt borta i flera dagar."
Dagboksanteckningar från personalen i Lund fick han med sig hem för att veta hur det varit med honom under tiden han inte var så medveten om omgivningen.
Transplantationen gick bra men dagarna efter var ett töcken.
– Jag såg lite ljus och kände doften av mediciner. Och så delade jag rum med någon som låg och väste 'jag är törstig, jag är törstig' hela tiden. Jag höll på att bli galen men kunde inte kommunicera med min omvärld.
Inför transplantationen fick han träffa andra som fått nya hjärtan.
– Bland annat en äldre man. Han hade gått från att gilla katter till hundar och bilar istället för motorcyklar och var övertygad om att det berodde på personen han fått sitt nya hjärta ifrån, ler han.
Nu kan Robert Olsson blicka framåt mot ett liv med familjen och nya jobbet som avdelningschef på Cyclife som bland annat arbetar med att reducera avfallsvolymer inom kärnkraft. "Jag trivs jättebra."
Robert Olsson hoppas att fler ska välja att anmäla sig till donationsregistret, speciellt yngre personer.
– Jag förstår att det kan vara oerhört svårt för föräldrar att ta det beslutet. "Ska de skända mitt barn nu?". Då är det bra om man pratat om det i familjen så att alla vet. Och jag har full respekt för de som inte vill. Det viktiga är att man tar ställning.
Själv kan han nu leva ett liv helt olikt det han haft under så många år.
– Jag kommer att få ta mediciner resten av livet. Men jag har en livsenergi som jag inte haft sen tonåren. Jag inser ju att jag levt i ett vakuum. Nu finns det inget som begränsar mig längre.